splintered

jag märker att jag börjar tycka det är jättejobbigt att vistas i stan. att visa mig. jag avskyr när folk tittar på mig. granskar mig uppifrån och ner. jag vill isolera mig fram till januari. då flyr jag. ska bli underbart. flyr till landet jag älskar; england.

då slipper jag det här. jag kan börja om. på nytt. själv.

MEN FYFAN VAD JAG VILL VARA SMAL DÅ! INTE SE UT SOM NU!

jag måste finna den där styrkan. hoppet. om jag bara orkade. allt känns så vemodigt. allt känns så meningslöst. men jag vill vara smal nu. jag känner inte mig som mig själv i denna kropp. utan som en fånge i sin egen kropp.

åh. god natt igen. hoppas ni mår bra. ni som läser.

hej. längesen, jag vet.

och ja. jag har varken svält mig själv eller hetsätit. ätit normalt tror jag. typ 800-1500kcal/dag. rört på mig mkt varje dag. men är lika tjock för det... vet inte vad jag ska göra. ibland vill jag bara skära halsen av mig.

i morgon tänker jag börja på en ny start. det får bli att springa varje morgon. minst 30 min varje dag innan frukost. det behöver inte vara löpa. kan powerwalka också. sen gå upp för trapporna minst en gång/dag. och gå en timmes promenad. that's it. och inget snuskätande fram till jul. jag ska vara ren. får ta fika på advent, men bara en sak. inget överdrivet.

mår illa och ska sova. oj vad jag inte ser fram emot morgondagen.

jag är så ledsen. för detta kommer aldrig lämna mig. jag känner mig så jävla äcklig när jag äter. det funkar inte att äta över 1000 kalorier. orkar inte. får ångest. åh. jag vill säga upp mig från jobbet o träna. hur fan blir jag SMAL?

det funkar ju bara genom svält. tänker sluta äta kolhydrater. man blir bara tjock... och sluta dricka cola light. tror det gör mig tjock också.
godnatt.

vilka är ni? varför läser ni min blogg?

jag bara undrar.

det skrämmer mig lite.

här är jag. ligger i min säng och känner mig äcklig. äcklig och ensam.
det här känns bara tungt. jag har egentligen ingen lust att skriva någonting överhuvudtaget. vet inte ens var jag ska börja. vad ska jag skriva? och varför skulle någonting förändras för jag skriver här?

jag kan må bra. ja, absolut. vissa stunder är underbara. vissa minnen är oslagbara. får mig att bli varm, glad och lycklig (vad nu det är?). men. sen. i slutändan. ja, då sitter jag alltid såhär. då sitter jag här ensam, förtvivlad, rädd, ångestfylld och med ingen som helst livslust. det kan växla på bara några sekunder. ena sekunden "åh! allt känns lätt! livet är underbart! nu går allt bra."... å andra sekunden: jag är knäpptyst. eller jag snäser åt mina föräldrar. eller jag bara får 100 tankar och känslor på en gång och vet inte vart jag ska ta vägen. och allt känns så jävla äckligt och så jävla ovärt och så jävla meningslöst!

jag vill inte leva. men jag vill fan inte dö heller! hela livet är bara ångest för mig. jag kan inte må bra. och jag måste på något sätt finna mig i det. men dessa stunder, det är dem som är så outhärdliga. som får mig att kräkas på livet och människan och dess existens.

jag är fan inte normal.

knäpptyst är det.
jag sitter i köket. tittar jag ut genom fönstret är det grått - inga färger. något som avspeglar mitt humör.
jag tänker väldigt mycket. jag är en person som funderar så otroligt mycket. jag vrider och vänder på det minsta. analyserar.

egentligen borde jag inte. det är nog en av de största anledningarna till att jag mår såhär. jag mår inte bra. jag har insett det och jag ser mig själv inte som ett offer längre.

då frågar ni mig; "tror du själv att smalhet ger lycka?". ni säger; "det är insidan som räknas! du är så bra som du är!". nej. det där är inte sant.

säg mig då varför denna värld är såhär äcklig? varför folk ständigt dömer folk för deras utseende, gör sig roliga över andras bekostnad? varför vissa inte får de jobb de drömmer om, p.g.a. deras utseende? förklara det då.

och jag klarar inte av att se mig själv såhär tjock. jag gör tyvärr inte det. jag är jävligt oytlig. jag dömer inte folk efter deras utseende; ALDRIG! men. kommer det till mig själv så... ja. jag gör det. jag ser mig själv som världelös, äcklig, ful, tjock och dålig på alla sätt och vis. tyvärr. jag är betydelselös. jag är otillräcklig och jag är inte värd att bli älskad - jag tillåter ingen älska mig.

säger någon till mig att "åh, vad fin du är! vad underbar du är!" så tar jag inte till mig det. jag känner mig snarare äcklad. äcklad att någon kan säga så till mig.
det lär sluta med att jag dör innan 35. att jag aldrig får några barn. aldrig en man som älskar mig. aldrig. nej. jag tror inte det. på riktigt.

och inte blir jag besviken.