fyfan.
åh. har ätit som en gris och känner hur ångesten växer inom mig. spyr snart. hatar denna känsla. vill bara bort, sova. inte känna någonting. känner mig som en stor jävla fet kossa. fyfanfyfanfyfan. jag vill inte mer. måste jag få känna såhär? jag orkar inte.
det får inte börja nu. börja äta för mycket. får inte. jag får verkligen panik. känner hur magen växer och dubbelhakan blir mer framträdande. redan. jag mår skit just nu. kan jag få försvinna? vill inte känna såhär.
magen är full. ensamheten total. jag måste få träna. i morgon måste jag få träna. klarar inte av att äta längre. vill inte. vill inte ha mat.
VARFÖR STÅR DET ETT PAKET CRUNCHY HÄR?! jävla idiotkärring som köpt det. varför!!!!!! åh jag hatar mig själv. jag vet inte vad jag ska göra. hatar min kropp. kan inte låta någon se den. inte ens min pojkvän. hatar mina bröst, min mage, min fitta, mina ben, mina armar. ALLT hatar jag. det går inte längre. vad fan ska jag göra????
att vara smal är inte lösningen.
just nu är lösningen att inte äta.
träna i morgon. jag ska. godnatt. får panik nu. behöver alkohol eller något. aldrig mer äta socker. jag tror själva sockret innehåller något som får mig att må såhär. alltså det gårt inte att beskriva hur äcklig jag känner mig just nu och vilken ångest. hjärtat slår 110 och kan inte slappna av. vill bara skrika och gråta. vill bara vakna i morgon och känna mig okej. men det här är fan inte bra.
vill spy. men spyr jag då börjar allt om igen. allt det här. vill inte vara tjock.
MÅSTE TA TAG I ALLT INNAN DET ÄR FÖR SENT.
SKA.
det får inte börja nu. börja äta för mycket. får inte. jag får verkligen panik. känner hur magen växer och dubbelhakan blir mer framträdande. redan. jag mår skit just nu. kan jag få försvinna? vill inte känna såhär.
magen är full. ensamheten total. jag måste få träna. i morgon måste jag få träna. klarar inte av att äta längre. vill inte. vill inte ha mat.
VARFÖR STÅR DET ETT PAKET CRUNCHY HÄR?! jävla idiotkärring som köpt det. varför!!!!!! åh jag hatar mig själv. jag vet inte vad jag ska göra. hatar min kropp. kan inte låta någon se den. inte ens min pojkvän. hatar mina bröst, min mage, min fitta, mina ben, mina armar. ALLT hatar jag. det går inte längre. vad fan ska jag göra????
att vara smal är inte lösningen.
just nu är lösningen att inte äta.
träna i morgon. jag ska. godnatt. får panik nu. behöver alkohol eller något. aldrig mer äta socker. jag tror själva sockret innehåller något som får mig att må såhär. alltså det gårt inte att beskriva hur äcklig jag känner mig just nu och vilken ångest. hjärtat slår 110 och kan inte slappna av. vill bara skrika och gråta. vill bara vakna i morgon och känna mig okej. men det här är fan inte bra.
vill spy. men spyr jag då börjar allt om igen. allt det här. vill inte vara tjock.
MÅSTE TA TAG I ALLT INNAN DET ÄR FÖR SENT.
SKA.
ätstörningar.
äcklet är tillbaka. vaknar och känner mig som ett stort fläskberg i sängen. utan att jag ätit speciellt mycket alls. ångest när jag vaknar utan att jag vet varför. monstret är tillbaka. det var så här det alltid var förut, när hon och jag var så tighta.
jag vet att jag blivit smalare. mina nyckelben syns och kläder har blivit för stora. kläder som varit för små passar igen. men jag känner mig så fet. som att jag måste röra på mig. jag har varit sjuk nu ett bra tag. och inte kunnat träna. får panik.
jag fick nyss ett ryck och åt massa crunchy. jävla skabb. ångest efteråt och känner att jag vill ställa in allt. träffar osv. bara träna. tankar dyker redan upp: gå ut och gå i 1,5 timme. träna i morgon osv. ja jag ska det, ska det min vän...
och jag vägrar bli tjock igen.
jag vet att jag blivit smalare. mina nyckelben syns och kläder har blivit för stora. kläder som varit för små passar igen. men jag känner mig så fet. som att jag måste röra på mig. jag har varit sjuk nu ett bra tag. och inte kunnat träna. får panik.
jag fick nyss ett ryck och åt massa crunchy. jävla skabb. ångest efteråt och känner att jag vill ställa in allt. träffar osv. bara träna. tankar dyker redan upp: gå ut och gå i 1,5 timme. träna i morgon osv. ja jag ska det, ska det min vän...
och jag vägrar bli tjock igen.
ostrukturerat.
sitter och dricker kaffe. allt är som vanligt, dvs. att jag är ute i sista stunden. jag lär mig aldrig. idag har jag ca 50 % mindre ångest än igår och dagen innan. vilket känns okej.
tränade igår, mycket. sen söp jag. kan bero på det. drack väldigt mycket. rökte lite. alltså joint... ja men så kom han hit och det var fint. dock kan han inte röra mig fortfarande och jag vill inte visa mina bröst. jag undrar vad som är felet, alltså egentligen är de inte speciellt fula så... menar, finns ju värre bröst helt klart. men det är bara att de inte känns JAG. de liksom är något annat...
men jag ska ta tag i träningen. blir i morgon igen, och då intensivt, hårt. jag har träningsvärk nu, men fan, tänker inte lägga mig ner för det. ska ta tag i allt nu. träning och plugg. kan inte fortsätta vara så in i helvetes lat. ska få bort jävla apelsinhud och så... vill få stort mellanrum mellan låren. fastare mage, fastare bröst.
ja. krav ja.
ska läsa en bok nu på inte så många sidor. typ har ca 100 sidor, kanske mindre. men det är på franska. måste. men bara kämpa med allt... jag är så omotiverad bara. så himla omotiverad. längtar tills jag har minisemester. rätt långt kvar.
annars:
ätit asmycket. två ostskivor, 1,5 minifralla, 1 glas juice.
sen cashewnötter och 1,5 liter cola zero... haha normalt intag. ehhh.
men i morgon blir det bättring. troligtvis. men jag vägrar vågen, har inte vägt mig sen förra året i april tror jag. vägde sjukt mycket då, typ 57 kg. (jag är ca 1,68). jag ska väga ca 7 kg mindre till juni. vilket lär bli svårt. men bara röra på sig mycket i guess.
fan vad tråkig blogg detta är. men alltså jag skriver ju inte direkt för någons skull. bara att mitt psykojag behöver luft ibland. jag behöver detta. just nu. btw sett att jag har ca 12 läsare. hmmm läskigt.
jag menar, detta kan ju inte vara annat än asointressant. mitt liv låter bara så lamt. bara klagar liksom...
älskar att vara full.
tränade igår, mycket. sen söp jag. kan bero på det. drack väldigt mycket. rökte lite. alltså joint... ja men så kom han hit och det var fint. dock kan han inte röra mig fortfarande och jag vill inte visa mina bröst. jag undrar vad som är felet, alltså egentligen är de inte speciellt fula så... menar, finns ju värre bröst helt klart. men det är bara att de inte känns JAG. de liksom är något annat...
men jag ska ta tag i träningen. blir i morgon igen, och då intensivt, hårt. jag har träningsvärk nu, men fan, tänker inte lägga mig ner för det. ska ta tag i allt nu. träning och plugg. kan inte fortsätta vara så in i helvetes lat. ska få bort jävla apelsinhud och så... vill få stort mellanrum mellan låren. fastare mage, fastare bröst.
ja. krav ja.
ska läsa en bok nu på inte så många sidor. typ har ca 100 sidor, kanske mindre. men det är på franska. måste. men bara kämpa med allt... jag är så omotiverad bara. så himla omotiverad. längtar tills jag har minisemester. rätt långt kvar.
annars:
ätit asmycket. två ostskivor, 1,5 minifralla, 1 glas juice.
sen cashewnötter och 1,5 liter cola zero... haha normalt intag. ehhh.
men i morgon blir det bättring. troligtvis. men jag vägrar vågen, har inte vägt mig sen förra året i april tror jag. vägde sjukt mycket då, typ 57 kg. (jag är ca 1,68). jag ska väga ca 7 kg mindre till juni. vilket lär bli svårt. men bara röra på sig mycket i guess.
fan vad tråkig blogg detta är. men alltså jag skriver ju inte direkt för någons skull. bara att mitt psykojag behöver luft ibland. jag behöver detta. just nu. btw sett att jag har ca 12 läsare. hmmm läskigt.
jag menar, detta kan ju inte vara annat än asointressant. mitt liv låter bara så lamt. bara klagar liksom...
älskar att vara full.
splintered in her head.
jag är patetisk. en patetisk varelse. jag känner mig inte normal. men som sagt, vem fan har sagt vad som är normalt? men jag kan inte identifiera mig med en människa och det är det som gör allt så jobbigt.
ville ha någon. fick någon. men jag känner, jag kan inte leva upp till någons önskningar. jag vet inte hur jag ska beskriva hur jag känner, det är så otroligt frustrerande. vet inte var jag ska börja, vet inte hur jag ska förklara alls. men jag känner skam. varje gång vi lämnar varandra känner jag att han måste tänka "gud...vad är felet på människan?" det känns som att han diskuterar saker vi gör, vad vi pratar om, med hans vänner. och det känns så fel. och jag blir bara irriterad. jag hatar att jag är som jag är.
jag kan uppfattas som väldigt lättsam, har inte svårt för att titta folk i ögonen när jag pratar med dem, verkar inte ha mkt problem osv. men i själva verket känner jag sådan ångest över livet. tiden, mig själv, samhället, människor, känslor, tankar, krav, förväntningar osv. allt detta. varför kan jag inte bara få vara en tjej som är glad, tacksam, kravlös? allt hade varit så mycket enklare.
jag vill bli något. jag vet inte vad jag gör just nu. känns som jag bara slösar bort mitt liv på helt fel saker. pengar, lån, människorna runt omkring mig. platsen. är detta rätt? jag vet inte. jag vet ingenting. ju mer jag tänker på det, desto mer förstärks känslan av att jag bara vill skita i allt, sätta mig där, dricka gin och hitta mig själv. jag vill måla. skapa. skriva. men jag hindras av någonting. och jag vet inte vad det är som hindrar mig. jag hatar denna stress.
jag känner mig ensam. hela tiden. det är någonting som saknas. vad fan är felet på mig? jag vill bara fly från verkligheten. detta är inte den verklighet jag vill befinna mig i.
fuck forever.
hej. jag hatar mig själv och mitt liv. ingenting blir bättre. jag vet inte ens varför jag skriver just nu. jag har sådan ångest så vet inte ens vart jag ska ta vägen.
vi hade två dagar tillsammans. vi två. ja, numera behöver jag inte ta hand om bara mig själv. utan jag har en pojkvän. och det dödar mig. jag känner att detta kommer bryta ner mig totalt just nu. jag vet inte vad jag ska göra. jag kan ingenting annat göra just nu än att bara sitta/gråta/hyperventilera. vad fan ska jag göra?! just nu känner jag: JAG VILL FLY. jag klarar inte av detta. jag klarar inte av pressen.
jag vill supa. det vill jag just nu. supa. röka. inte behöva tänka. vill bli bortkopplad från verkligheten. denna verklighet dödar mig.
stress. press. krav. hela tiden. jag kan inte mer. jag passar inte in här.
fanvadjaghatarmigsjälvochalladessatankar.
vad ska jag med honom till? jag är rädd. så fruktansvärt rädd.
sen det här jag skrivit om tidigare; ASEXUALITET. jag tror på riktigt att jag är halvt asexuell. jag vet inte vad jag är. men sex känns inte naturligt för mig. jag känner mig inte ett dugg bekväm med en partner. jag behöver det liksom inte på samma sätt. jag blir rädd. jag hatar min kropp också. så sjukt mycket. tjock. tjocka lår. bröst med stora bröstgårdar. ful fitta - typ "bullfitta". jag trivs verkligen inte. hur fan ska man låta någon annan röra en på det sättet när man hatar sin egen kropp så mycket? plus att han är så smal. jag känner mig som en kossa. en stor fet kossa med sin lilla kalv, ungefär. sen kan han inte kyssas. jag är ärlig med allt här och jag orkar inte bry mig. men han kan inte det. det är inte ens skönt någonstans. bara jobbigt. sen blir han typ slemmig efter ett tag, hårda rörelser. jag vill liksom inte ens kyssa honom med tunga... hur ändrar man på det? sen när han är kåt, då liksom försöker han fingerpulla mig, vilket inte går. för han vet nog inte hur man ska göra och jag känner mig som ett freak, typ att min fitta är åt helvete. ja men då får jag runka av honom, och då ligger han bara där och slutar ta på mig, slutar hångla (eller vad man ska kalla hans kyssar...) och bara liksom förväntar sig att jag tycker det är askul. så kommer han och jag ligger där och ba "jaha, kul."
i alla fall, jag känner mig omänsklig. jag mår så sjukt dåligt pga detta. att jag inte kan ha sex, eller det blir liksom inte till något naturligt, utan påtvingat. tror vårt förhållande kommer ta slut pga detta. sen två dagar i rad sa han "vi borde duscha" första ggn så fanns ingen tid, jag ba vi hinner inte. (+ att jag inte vill visa upp mig i en dusch för honom...) andra ggn så fanns tid kanske (inte) men jag ba nej jag vill inte. vi skulle liksom iväg om 10 min och mitt hår tar ca 1 timme att torka. ja men han ba nähä ok...jag ba aa men du kan duscha själv. han ba nej jag vill inte. jag ba varför inte? han bara inte utan dig. jag ba ok, du kan ju duscha typ en min då. han ba nej jag vill inte.
ÅH JAG HATAR MIG SJÄLV SÅ JÄVLA MYCKET. VARFÖR ÄR JAG SÅ FUL??????????? alltså något är fel på mig. jag känner mig inte bra alls. i denna kropp, jag är inte jag. jag hatar det så sjukt mycket.
sen allt liksom, allt jag gör, hela min framtid. allt känns som en misslyckad tragedi. kommer sluta upp som ingenting alls. slösar pengar på studier som inte ger någonting. jävla skitliv. fyfan. nu ska jag ta ett bad och gråta/sen köpa sprit och glömma att jag lever eller nåt. fast fan nej. jag ska inte. men bada kan jag få göra. men fan vad jag inte vill var ahär längre. fan vad jag inte vet var jag hör hemma. ingenstans. jag orkar inte mer. jag vet inte vad jag ska ta mig till... detta gör så otroligt ont.
sen jävla ätstörningsskit. blir ändå aldrig smal. jävla mat. fan allt hade varit enklare utan det. och jag orkar inte med män. mår inte bättre med nån, det innebär bara att jag måste visa mig, jag vill inte liksom. ja men tyck att jag är dum i huvudet, äcklig, ful whatever. men ajg är såhär. kommer aldrig må bra. jag hatar att läsa om allas jävla sex överallt. jag hatar min kropp. minns en man som sa "i love your body" en jag hade sex med en gång. kan inte tro på det för fem öre.
vi hade två dagar tillsammans. vi två. ja, numera behöver jag inte ta hand om bara mig själv. utan jag har en pojkvän. och det dödar mig. jag känner att detta kommer bryta ner mig totalt just nu. jag vet inte vad jag ska göra. jag kan ingenting annat göra just nu än att bara sitta/gråta/hyperventilera. vad fan ska jag göra?! just nu känner jag: JAG VILL FLY. jag klarar inte av detta. jag klarar inte av pressen.
jag vill supa. det vill jag just nu. supa. röka. inte behöva tänka. vill bli bortkopplad från verkligheten. denna verklighet dödar mig.
stress. press. krav. hela tiden. jag kan inte mer. jag passar inte in här.
fanvadjaghatarmigsjälvochalladessatankar.
vad ska jag med honom till? jag är rädd. så fruktansvärt rädd.
sen det här jag skrivit om tidigare; ASEXUALITET. jag tror på riktigt att jag är halvt asexuell. jag vet inte vad jag är. men sex känns inte naturligt för mig. jag känner mig inte ett dugg bekväm med en partner. jag behöver det liksom inte på samma sätt. jag blir rädd. jag hatar min kropp också. så sjukt mycket. tjock. tjocka lår. bröst med stora bröstgårdar. ful fitta - typ "bullfitta". jag trivs verkligen inte. hur fan ska man låta någon annan röra en på det sättet när man hatar sin egen kropp så mycket? plus att han är så smal. jag känner mig som en kossa. en stor fet kossa med sin lilla kalv, ungefär. sen kan han inte kyssas. jag är ärlig med allt här och jag orkar inte bry mig. men han kan inte det. det är inte ens skönt någonstans. bara jobbigt. sen blir han typ slemmig efter ett tag, hårda rörelser. jag vill liksom inte ens kyssa honom med tunga... hur ändrar man på det? sen när han är kåt, då liksom försöker han fingerpulla mig, vilket inte går. för han vet nog inte hur man ska göra och jag känner mig som ett freak, typ att min fitta är åt helvete. ja men då får jag runka av honom, och då ligger han bara där och slutar ta på mig, slutar hångla (eller vad man ska kalla hans kyssar...) och bara liksom förväntar sig att jag tycker det är askul. så kommer han och jag ligger där och ba "jaha, kul."
i alla fall, jag känner mig omänsklig. jag mår så sjukt dåligt pga detta. att jag inte kan ha sex, eller det blir liksom inte till något naturligt, utan påtvingat. tror vårt förhållande kommer ta slut pga detta. sen två dagar i rad sa han "vi borde duscha" första ggn så fanns ingen tid, jag ba vi hinner inte. (+ att jag inte vill visa upp mig i en dusch för honom...) andra ggn så fanns tid kanske (inte) men jag ba nej jag vill inte. vi skulle liksom iväg om 10 min och mitt hår tar ca 1 timme att torka. ja men han ba nähä ok...jag ba aa men du kan duscha själv. han ba nej jag vill inte. jag ba varför inte? han bara inte utan dig. jag ba ok, du kan ju duscha typ en min då. han ba nej jag vill inte.
ÅH JAG HATAR MIG SJÄLV SÅ JÄVLA MYCKET. VARFÖR ÄR JAG SÅ FUL??????????? alltså något är fel på mig. jag känner mig inte bra alls. i denna kropp, jag är inte jag. jag hatar det så sjukt mycket.
sen allt liksom, allt jag gör, hela min framtid. allt känns som en misslyckad tragedi. kommer sluta upp som ingenting alls. slösar pengar på studier som inte ger någonting. jävla skitliv. fyfan. nu ska jag ta ett bad och gråta/sen köpa sprit och glömma att jag lever eller nåt. fast fan nej. jag ska inte. men bada kan jag få göra. men fan vad jag inte vill var ahär längre. fan vad jag inte vet var jag hör hemma. ingenstans. jag orkar inte mer. jag vet inte vad jag ska ta mig till... detta gör så otroligt ont.
sen jävla ätstörningsskit. blir ändå aldrig smal. jävla mat. fan allt hade varit enklare utan det. och jag orkar inte med män. mår inte bättre med nån, det innebär bara att jag måste visa mig, jag vill inte liksom. ja men tyck att jag är dum i huvudet, äcklig, ful whatever. men ajg är såhär. kommer aldrig må bra. jag hatar att läsa om allas jävla sex överallt. jag hatar min kropp. minns en man som sa "i love your body" en jag hade sex med en gång. kan inte tro på det för fem öre.
car tire.
hej typ.
jag sitter här i sunkiga kläder och smutsigt hår med utväxt. utslag i ansiktet och tjock. fan vad jag måste väga mycket egentligen.
jag hatar att jag är så tjock. nu är det sagt. jag ska ta tag i mitt liv på RIKTIGT. orkar inte ta upp alla ting det innebär, men vägrar vara tjock, obildad och ful. hejdå fula jag. hej snyggo!
jag sitter här i sunkiga kläder och smutsigt hår med utväxt. utslag i ansiktet och tjock. fan vad jag måste väga mycket egentligen.
jag hatar att jag är så tjock. nu är det sagt. jag ska ta tag i mitt liv på RIKTIGT. orkar inte ta upp alla ting det innebär, men vägrar vara tjock, obildad och ful. hejdå fula jag. hej snyggo!
never leave me.
Gud. Alla ni borde verkligen börja äta enbart sallad efter juhelgen... Det är ju bara jag här inne som är smal.
Vet ni hur mycket de där orden tog på mig? Jag grät i en-två timmar i sträck och börjar nästan gråta nu igen, bara jag skriver om det. Jag tror egentligen inte största delen har att göra med min ätstörning och att jag själv ser mig som ett fläskberg. Det hela har egentligen att göra med min barndom och uppväxt. Mitt förflutna.
Ingen vet om min ätstörning. Visserligen är den ju bättre nu än förut. Men tankarna finns ju där, skillnaden är att jag kan styra mer över dem. Men efter den där kommentaren igår så har jag ingen lust att äta nånsin. Jag har tyckt att jag varit tjock hela hösten, men jag har egentligen inte orkat göra någonting åt det. Jag har flytt undan från omklädningsrum och speglar. Har undvikit att shoppa för att jag vet att jag inte vill se mig speglas i skyltfönster och i butikspeglar. Det är för jobbigt. Dessutom har jag nog drabbats lite av torgskräck.
Orden fick mig att tänka på hur jävla dåligt jag mådde som yngre, p.g.a. den personen. Jag var inte tjock då, fick höra att jag var tjock, ful, oduglig och att allt skulle gå åt skogen för mig. Tror ni att en tjej på 12, 13, 14, 15, 16 år kan ta det bra? Jag vet att x mådde dåligt själv, men x hade fan inte rätt att ta ut det på mig. Allt var piss. Jag kunde aldrig ta hem vänner, jag hade ett sjukt dåligt självförtroende och allt var jämt mitt fel. Jag trodde på det x sa. Vilket stoppade den personlighet som växt fram idag. En person som vågar stå för det den säger, som inte skäms utan är sig själv. Ofta går det inte då x är i närheten, x vet ingenting om mig. Men på något sätt kommer många känslor tillbaka, och framförallt den där jävla hierarkin.
De där få jävla skitorden, från en person som inte betyder ett piss för mig, fick mig att bryta ihop totalt. Jag minns inte när jag grät senast, men någon gång i början av året tror jag. Nu kom allt på en gång, som en urladdning. Allt jobbigt jag burit på bara forsades ut. Jag ska gå vidare på riktigt.
jag ska skriva om någonting som gör väldigt ont och som har påverkat mig och bidragit till att jag är den jag är idag.
Vet ni hur mycket de där orden tog på mig? Jag grät i en-två timmar i sträck och börjar nästan gråta nu igen, bara jag skriver om det. Jag tror egentligen inte största delen har att göra med min ätstörning och att jag själv ser mig som ett fläskberg. Det hela har egentligen att göra med min barndom och uppväxt. Mitt förflutna.
Ingen vet om min ätstörning. Visserligen är den ju bättre nu än förut. Men tankarna finns ju där, skillnaden är att jag kan styra mer över dem. Men efter den där kommentaren igår så har jag ingen lust att äta nånsin. Jag har tyckt att jag varit tjock hela hösten, men jag har egentligen inte orkat göra någonting åt det. Jag har flytt undan från omklädningsrum och speglar. Har undvikit att shoppa för att jag vet att jag inte vill se mig speglas i skyltfönster och i butikspeglar. Det är för jobbigt. Dessutom har jag nog drabbats lite av torgskräck.
Orden fick mig att tänka på hur jävla dåligt jag mådde som yngre, p.g.a. den personen. Jag var inte tjock då, fick höra att jag var tjock, ful, oduglig och att allt skulle gå åt skogen för mig. Tror ni att en tjej på 12, 13, 14, 15, 16 år kan ta det bra? Jag vet att x mådde dåligt själv, men x hade fan inte rätt att ta ut det på mig. Allt var piss. Jag kunde aldrig ta hem vänner, jag hade ett sjukt dåligt självförtroende och allt var jämt mitt fel. Jag trodde på det x sa. Vilket stoppade den personlighet som växt fram idag. En person som vågar stå för det den säger, som inte skäms utan är sig själv. Ofta går det inte då x är i närheten, x vet ingenting om mig. Men på något sätt kommer många känslor tillbaka, och framförallt den där jävla hierarkin.
De där få jävla skitorden, från en person som inte betyder ett piss för mig, fick mig att bryta ihop totalt. Jag minns inte när jag grät senast, men någon gång i början av året tror jag. Nu kom allt på en gång, som en urladdning. Allt jobbigt jag burit på bara forsades ut. Jag ska gå vidare på riktigt.
jag ska skriva om någonting som gör väldigt ont och som har påverkat mig och bidragit till att jag är den jag är idag.
känslor och prat.
det här kommer bli ett sånt här ostrukturerat inlägg. bara massa tjafs. men då får det bli det.
vet ni? snart 3,5 år. 3,5 år med ästörningar. jag som sa, för ca...1,5 år sen; "2 år, herregud, nej nu måste jag få ett slut på det här!". lyckat.
just nu sitter jag här, magen fylld av glass. och det är fortfarande så att jag knappt vågar skriva det. jag skäms så mycket. jag kommer aldrig få en NORMAL relation till mat. aldrig. eller? förra helgen, då åt jag massor glass, gick och köpte nya likadana för att mina föräldrar inte skulle märka...
och nu är jag ledsen, känner bara att jag lika gärna kan dö, ångest, vill börja om ett nytt liv osv. som alltid alltså. jag kan inte äta sånt här. nu får det vara nog. denna sommar har jag gjort det en del och liksom mått bra, inte gått upp i vitk då jag inte hållt mig till extremdieter och känt hetssuget.
men just nu, i denna stund, då känner jag att jag saknar jag att svälta. det är helt sjukt och stört, men jag gör det. jag saknar det, för det var som att ta hand om någon, som alltid fanns där, som vägrade lämna mig. ju bättre jag skötte om henne desto mer krav. och jag hade kontrollen, jag visste att jag kunde. och misslyckande? det vägrade jag utsätta mig för. det var lika med ångest. jag kan till och med sakna att stå på vågen. bisarrt. men det är så. just nu.
jag vågar inte väga mig. aldrig. jag känner att jag KAN gå ner i vikt igen. men jag VET ju att jag inte ska svälta. jag ska inte det. jag kan inte det. inte här. jag klarar inte av att bo såhär då. med folk. det går inte. jag blir så fruktansvärt ledsen och känslosam. men sån är jag nu med. jag kan må bra på dagen, sen kommer de hem, jag känner "orka, prata inte med mig" jag är som en jävla attitydsbrud. orkar inte med dem. tyst, dra, hejdå. sen några timmar senare, på nätterna, då blir jag sådär otroligt sentimental. ligger i sängen och kan nästan börja gråta för jag inser att allt har ett slut. att om 100 år, om ens det, ja, då är detta bara historia. eller liksom ingenting. det kommer itne ha någon som helst jävla betydelse. och jag kan bli sådär jätteledsen och bara åh, jag vill vara omtyckt, jag vill att mina föräldrar bara ska krama mig och säga att de äslkar mig osv. men det händer inte.
jag vet att de gillar mig; men de prioriterar annat. mamam jobb. pappa tv. sen orkar de inte. jag bara är där. jag har för höga krav, jag vill att alla ska vilja bry sig om mig, att de ska fråga mig saker, hjälpa mig på travne, visa uppskattning osv. är det för mkt begärt eller? ja typ. jävla ätstörningsbrud jag är. orka ha dessa känslor.
sen har jag kommit i osäkerhetsperiod, dvs. ALLA STIRRAR PÅ MIG! överallt. ajg hatar det. fyfan. på t-banan, buss, affärer. ja alla. typ som de ser rakt igenom mig; jävla misslyckade tjej asså! ful är hon också. och tjock. eller "varför köper hon choklad?!"
nej men typ så är det. och jag har tappat hoppet om mig själv och mitt liv. jag är inte ens 20 år. vad bra, vad roligt. jag tror att jag inte har potential till att bli någonting alls. jag har för höga krav på livet och för höga förväntningar hos folk. jag är en hemsk människa...
sen killar. jag kan inte bli kär. jag kan inte. jag orkar inte ha förhållande pga. 1. jag är ful och osäker. jag kan typ inte ha sex ändå längre, för jag bara tänker på hur äcklig min kropp är och känner bara fyfan. kolal itne på mig. 2. jag hatar mig själv för mkt för att nån annan ska kunna gilla mig på det sättet.
ÅÅÅÅÅÅÅÅH!!!!!!!! vad gör jag!??!?! jag får panik. jag känner det här "NUNUNU! det måste hända NU!". FYFAN!!! jag måste ha ett liv. jag måste fixa det. fan.
jag gör ju inte det. asså. jag måste åka iväg. men vafan ? är det lösningen? jag vet inte vad jag ska bl. vad jag ska plugga. känns som fokl runtomkring mig har krav på mig också.
men nu är jag lite...dvs. typ 1/100 pepp på att vakna i morgon och springa. sen gå en promenad senare i höstsolen. plugga. vara duktig. sen göra om det på söndagen. men jag HATAR att vakna efter att ha ätit socker. jag vaknar med känslan som om jag gjort nåt jättehemskt, typ dödat någon, eller så vaknar jag bara med ÅNGEST. det är liksom det först aoch enda jag känner. och så vill jag att det ska ha gått 3 år sen jag åt. ungefär. jävla skam! fitta. åh. helvete.
förlåt.
jag är störd.
men jag måste ta tag i mitt liv nu. hejdå tjockis. hejdå socker. hejdå dator, eller onödigt häng framför datorn. och hejdå jobbiga jag. jag måste fixa till mig.
sova. nytt liv typ imorn.
ha det.
vet ni? snart 3,5 år. 3,5 år med ästörningar. jag som sa, för ca...1,5 år sen; "2 år, herregud, nej nu måste jag få ett slut på det här!". lyckat.
just nu sitter jag här, magen fylld av glass. och det är fortfarande så att jag knappt vågar skriva det. jag skäms så mycket. jag kommer aldrig få en NORMAL relation till mat. aldrig. eller? förra helgen, då åt jag massor glass, gick och köpte nya likadana för att mina föräldrar inte skulle märka...
och nu är jag ledsen, känner bara att jag lika gärna kan dö, ångest, vill börja om ett nytt liv osv. som alltid alltså. jag kan inte äta sånt här. nu får det vara nog. denna sommar har jag gjort det en del och liksom mått bra, inte gått upp i vitk då jag inte hållt mig till extremdieter och känt hetssuget.
men just nu, i denna stund, då känner jag att jag saknar jag att svälta. det är helt sjukt och stört, men jag gör det. jag saknar det, för det var som att ta hand om någon, som alltid fanns där, som vägrade lämna mig. ju bättre jag skötte om henne desto mer krav. och jag hade kontrollen, jag visste att jag kunde. och misslyckande? det vägrade jag utsätta mig för. det var lika med ångest. jag kan till och med sakna att stå på vågen. bisarrt. men det är så. just nu.
jag vågar inte väga mig. aldrig. jag känner att jag KAN gå ner i vikt igen. men jag VET ju att jag inte ska svälta. jag ska inte det. jag kan inte det. inte här. jag klarar inte av att bo såhär då. med folk. det går inte. jag blir så fruktansvärt ledsen och känslosam. men sån är jag nu med. jag kan må bra på dagen, sen kommer de hem, jag känner "orka, prata inte med mig" jag är som en jävla attitydsbrud. orkar inte med dem. tyst, dra, hejdå. sen några timmar senare, på nätterna, då blir jag sådär otroligt sentimental. ligger i sängen och kan nästan börja gråta för jag inser att allt har ett slut. att om 100 år, om ens det, ja, då är detta bara historia. eller liksom ingenting. det kommer itne ha någon som helst jävla betydelse. och jag kan bli sådär jätteledsen och bara åh, jag vill vara omtyckt, jag vill att mina föräldrar bara ska krama mig och säga att de äslkar mig osv. men det händer inte.
jag vet att de gillar mig; men de prioriterar annat. mamam jobb. pappa tv. sen orkar de inte. jag bara är där. jag har för höga krav, jag vill att alla ska vilja bry sig om mig, att de ska fråga mig saker, hjälpa mig på travne, visa uppskattning osv. är det för mkt begärt eller? ja typ. jävla ätstörningsbrud jag är. orka ha dessa känslor.
sen har jag kommit i osäkerhetsperiod, dvs. ALLA STIRRAR PÅ MIG! överallt. ajg hatar det. fyfan. på t-banan, buss, affärer. ja alla. typ som de ser rakt igenom mig; jävla misslyckade tjej asså! ful är hon också. och tjock. eller "varför köper hon choklad?!"
nej men typ så är det. och jag har tappat hoppet om mig själv och mitt liv. jag är inte ens 20 år. vad bra, vad roligt. jag tror att jag inte har potential till att bli någonting alls. jag har för höga krav på livet och för höga förväntningar hos folk. jag är en hemsk människa...
sen killar. jag kan inte bli kär. jag kan inte. jag orkar inte ha förhållande pga. 1. jag är ful och osäker. jag kan typ inte ha sex ändå längre, för jag bara tänker på hur äcklig min kropp är och känner bara fyfan. kolal itne på mig. 2. jag hatar mig själv för mkt för att nån annan ska kunna gilla mig på det sättet.
ÅÅÅÅÅÅÅÅH!!!!!!!! vad gör jag!??!?! jag får panik. jag känner det här "NUNUNU! det måste hända NU!". FYFAN!!! jag måste ha ett liv. jag måste fixa det. fan.
jag gör ju inte det. asså. jag måste åka iväg. men vafan ? är det lösningen? jag vet inte vad jag ska bl. vad jag ska plugga. känns som fokl runtomkring mig har krav på mig också.
men nu är jag lite...dvs. typ 1/100 pepp på att vakna i morgon och springa. sen gå en promenad senare i höstsolen. plugga. vara duktig. sen göra om det på söndagen. men jag HATAR att vakna efter att ha ätit socker. jag vaknar med känslan som om jag gjort nåt jättehemskt, typ dödat någon, eller så vaknar jag bara med ÅNGEST. det är liksom det först aoch enda jag känner. och så vill jag att det ska ha gått 3 år sen jag åt. ungefär. jävla skam! fitta. åh. helvete.
förlåt.
jag är störd.
men jag måste ta tag i mitt liv nu. hejdå tjockis. hejdå socker. hejdå dator, eller onödigt häng framför datorn. och hejdå jobbiga jag. jag måste fixa till mig.
sova. nytt liv typ imorn.
ha det.
nothing tastes as good as thin feels.
nej jag skulle aldrig hålla på med thinspo. men fuck. jag orkar inte med mitt liv.
1. jag är ful och tjock.
2. jag vet inte vad jag ska göra av mitt liv.
3. jag får ångest över framtiden.
iaf. imorn ska mitt nya, strukturerade liv börja; träning, ha rent och städat, äta "rent" och nyttigt. prioritera viktiga saker. dissa facebook t.ex. onödigt.
göra vettigare saker.
jag ska bli smal.
innan november ska jag i alla fall väga 54 kg. innan jul 50.
see you. hoppas jag... lär ju misslyckas totalt.
1. jag är ful och tjock.
2. jag vet inte vad jag ska göra av mitt liv.
3. jag får ångest över framtiden.
iaf. imorn ska mitt nya, strukturerade liv börja; träning, ha rent och städat, äta "rent" och nyttigt. prioritera viktiga saker. dissa facebook t.ex. onödigt.
göra vettigare saker.
jag ska bli smal.
innan november ska jag i alla fall väga 54 kg. innan jul 50.
see you. hoppas jag... lär ju misslyckas totalt.
nej
jagvilljubaravarasmal.
tjock.
jag känner mig så otroligt tjock, ful och äcklig just nu. jag orkar knappt kämpa längre. känner mig helt uppgiven. allt går dåligt. jag blir aldrig smal. jag misslyckas hela tiden. jag får inget jävla jobb trots jag sökt hundratals känns det som. jag vill bara gråta. och ständigt frågan "ska jag inte bara svälta mig själv?". det är så lockande. men jag borde inte. ingenting kommer bli bättre.
och ensamheten trycker. det gör ont... inte blir det bättre när man inte vill visa sig heller. känner mig så motbjudande och äcklig. varför blir det såhär? jag orkar inte bli deppig nu. FAN.
midsommar!
tänker ni frossa/inte frossa? dricka/inte dricka?
själv vill jag gömma mig i ett tält och ska undvika allt som har med fett att göra... alkohol lär behövas, men ska inte vräka i mig onödiga saker. dessutom är jag dunderförkyld just nu, så jag känner knappt någon smak ändå.
efter midsommar tänker jag börja med proteindiet, försöka undvika kolhydrater så gott det går, äta mer frukt och grönt istället och äta väldigt regelbundet.
idag blir det springtur (just det, är förkyld...), eller pw. måste få bort magen. tänker börja med sit-ups också. vad är bäst; 100 om dagen, eller 150 varannan dag?
GLAD MIDSOMMAR!!!!
fint.
Ungefär så såg jag ut igår (utan någon som helst överdrift)...
Idag är det ungefär en fjärdedel borta, som säkert snart är tillbaka.
good morning starshine.
jag skojar inte när jag säger att jag såg höggravid ut igår. jag överdriver inte alls. helt sjukt. har aldrig haft så stor mage någonsin. och man kan knappast ha världens gravid-/ölmage när man för 1,5 v sen hade helt platt mage (med lite valkar såklart...). går inte att beskriva. och sov skitdåligt i natt. kände mig alldeles varm och mådde jätteilla, typ bakis. så illa. och magen lät och höll på. jag hade inte ätit konstigt alls egentligen. vet verkligen inte vad som är felet... har haft konstant svullen mage nu till och från i 3 veckor.
i morse hade jag mens också. kanske är det? men seriöst, byxor som inte suttit så tight förut sitter jättetight nu. jag kan omöjligt ha gått upp, säkert 5 kg(???) - ser så ut, på så kort tid... alltså i fett. måste vara vatten i så fall. men hur blir man av med det? jag brukar ibland känna mig svullen när jag har/ska få mens, men det brukar knappast vara såhär. bara jättelite svullnad. men kul att gå runt med en stor ballongmage...
senaste dagarna nu mån-ons har jag promenerat 2-3 h varje dag och ätit regelbundet, så förstår inte varför det blev så extremt nu. tänker knappast bada i helgen i alla fall................
i morse hade jag mens också. kanske är det? men seriöst, byxor som inte suttit så tight förut sitter jättetight nu. jag kan omöjligt ha gått upp, säkert 5 kg(???) - ser så ut, på så kort tid... alltså i fett. måste vara vatten i så fall. men hur blir man av med det? jag brukar ibland känna mig svullen när jag har/ska få mens, men det brukar knappast vara såhär. bara jättelite svullnad. men kul att gå runt med en stor ballongmage...
senaste dagarna nu mån-ons har jag promenerat 2-3 h varje dag och ätit regelbundet, så förstår inte varför det blev så extremt nu. tänker knappast bada i helgen i alla fall................
nanana...
egentligen vill jag bara skriva allt. men jag orkar inte. det känns liksom meningslöst. vet inte var jag ska börja och var jag ska sluta. kanske kan vara bra att skriva här i alla fall. bara när jag känner för det.
jag kom tillbaka för ett tag sen. och allt är som vanligt; inget jobb, inga studier och ångesten är tillbaka. det är konstigt det dära... jag kan inte bo såhär. det funkar inte. så fort jag kom tillbaka hit känns det som jag blev 10 kg tyngre. varför kan inte jag bara få vara smal? hatar att livet vore enklare om jag bara kunde få vara det.
jag var borta där i några veckor, där jag mår bra. men till en början kändes allt inte helt okej. det hände en del grejer där också. han, 27-åringen, som jag trodde jag gillade... det visade sig inte vara så. alltså vi träffades och det var inte som jag hade tänkt mig. sen hörde han aldrig av sig mer. jag skickade massor sms, oftast onytker. sen får man inget svar. men skit i honom. hatar att jag ska bli avundsjuk när jag ser hans facebookuppdateringar om hans ex. orka. sen blev han skitsur för att jag frågade varför han var ledsen förut. han ba "det har inte du med att göra"...
åh var hör jag hemma?! hatar detta med kroppen och ätstörningar. seriöst. jag har inte orkat bry mig så jävla mkt. men just nu är det sådär jobbigt. skitjobbigt. benen sitter typ ihop, svullen kropp, svullen mage, går inte på toa ofta (ursäkta, men jag orkar inte censurera denna blogg), och åhhhhh. bara tjocktjocktjock!!!! tränar ju men händer fan ingenting. denna helg, min första helg sen tillbaka, så vill jag inte ens visa mig i staden. vill inte visa mig bland folk eller gå förbi speglar för jag känner mig SKITTJOCK. måste banta. men det känns som jag bara blir fetare då. får typ undvika kolhydrater helt och leva på ägg. men seriöst. jag kan inte vara tjock. vill bara svälta just nu.
varför kan bara äckliga människor bli kära i mig?! såna jag inte ens vill ha. såna som bara utnyttjar mig? jag saknar någon att ha vid min sida. jag tror det? jag är ingen förhållande-typ. har inte ens varit kär i någon. men jag känner mig så fruktansvärt ensam i denna stad. jag gör ingenting om dagarna typ. ingen vill ses, alla måste styra upp allt så noga, jag har inget jobb, jag får inget jävla jobb och jag känner mig tjock 24/7. det funkar itne. sen tar jag ut allt på föräldrarna för jag blir så irriterad. jag klarar inte av speglar...
och jag måste bo själv. det är nog så.
men åh... vet inte. vad ska jag göra? jag måste typ flytta igen. jag mår inte helt okej av att bo här. gör inte det. människorna, omgivningen, och att jag bara blir tjock. sen äter jag typ mer för jag blir ledsen och ba "skitsamma, vem bryr sig, jag är ändå så tjock" sen så fort jat ätit ba "nej, imorn, träna, ät ingenting osv". kan jag itne bara få väga 50 kg igen? jag väger säkert 60. men ska börja banta imorn på riktigt. jag orkar fan inte vara tjock. orkar inte vara ätstörd hellre, men åh. mår dåligt av att se ut såhär...
vet inte ens vad jag ska skriva längre. vill bara ha ett liv. vara smart. där hade jag vänner i massor. här knappt några. och jag vill lära mig mer, ha jobb, sysselsatt, oberoende. allt sånt. men här sitter jag? måste ta tag i allt. kan inte börja gömma mig och äta. enklare när jag knappt åt. allt känns bättre då liksom.
vet ni? tror det är kärlek jag behöver. riktig kärlek.
jag kom tillbaka för ett tag sen. och allt är som vanligt; inget jobb, inga studier och ångesten är tillbaka. det är konstigt det dära... jag kan inte bo såhär. det funkar inte. så fort jag kom tillbaka hit känns det som jag blev 10 kg tyngre. varför kan inte jag bara få vara smal? hatar att livet vore enklare om jag bara kunde få vara det.
jag var borta där i några veckor, där jag mår bra. men till en början kändes allt inte helt okej. det hände en del grejer där också. han, 27-åringen, som jag trodde jag gillade... det visade sig inte vara så. alltså vi träffades och det var inte som jag hade tänkt mig. sen hörde han aldrig av sig mer. jag skickade massor sms, oftast onytker. sen får man inget svar. men skit i honom. hatar att jag ska bli avundsjuk när jag ser hans facebookuppdateringar om hans ex. orka. sen blev han skitsur för att jag frågade varför han var ledsen förut. han ba "det har inte du med att göra"...
åh var hör jag hemma?! hatar detta med kroppen och ätstörningar. seriöst. jag har inte orkat bry mig så jävla mkt. men just nu är det sådär jobbigt. skitjobbigt. benen sitter typ ihop, svullen kropp, svullen mage, går inte på toa ofta (ursäkta, men jag orkar inte censurera denna blogg), och åhhhhh. bara tjocktjocktjock!!!! tränar ju men händer fan ingenting. denna helg, min första helg sen tillbaka, så vill jag inte ens visa mig i staden. vill inte visa mig bland folk eller gå förbi speglar för jag känner mig SKITTJOCK. måste banta. men det känns som jag bara blir fetare då. får typ undvika kolhydrater helt och leva på ägg. men seriöst. jag kan inte vara tjock. vill bara svälta just nu.
varför kan bara äckliga människor bli kära i mig?! såna jag inte ens vill ha. såna som bara utnyttjar mig? jag saknar någon att ha vid min sida. jag tror det? jag är ingen förhållande-typ. har inte ens varit kär i någon. men jag känner mig så fruktansvärt ensam i denna stad. jag gör ingenting om dagarna typ. ingen vill ses, alla måste styra upp allt så noga, jag har inget jobb, jag får inget jävla jobb och jag känner mig tjock 24/7. det funkar itne. sen tar jag ut allt på föräldrarna för jag blir så irriterad. jag klarar inte av speglar...
och jag måste bo själv. det är nog så.
men åh... vet inte. vad ska jag göra? jag måste typ flytta igen. jag mår inte helt okej av att bo här. gör inte det. människorna, omgivningen, och att jag bara blir tjock. sen äter jag typ mer för jag blir ledsen och ba "skitsamma, vem bryr sig, jag är ändå så tjock" sen så fort jat ätit ba "nej, imorn, träna, ät ingenting osv". kan jag itne bara få väga 50 kg igen? jag väger säkert 60. men ska börja banta imorn på riktigt. jag orkar fan inte vara tjock. orkar inte vara ätstörd hellre, men åh. mår dåligt av att se ut såhär...
vet inte ens vad jag ska skriva längre. vill bara ha ett liv. vara smart. där hade jag vänner i massor. här knappt några. och jag vill lära mig mer, ha jobb, sysselsatt, oberoende. allt sånt. men här sitter jag? måste ta tag i allt. kan inte börja gömma mig och äta. enklare när jag knappt åt. allt känns bättre då liksom.
vet ni? tror det är kärlek jag behöver. riktig kärlek.
bitterfitta.
har denna kväll varit världens bitterfitta instängd på mitt rum. ledsen, vilsen och arg. humöret växlar sönder. otrevlig mot föräldrar och uttråkad, tråkig, jobbig, äcklig. ja allt sånt liksom.
så de senaste fem timmarna har jag inte velat leva. inte haft nån lust till någonting alls, överhuvudtaget.
helgen var bäst. men nu är jag tillbaka till hemska vardag. jag orkar inte. vet inte vad jag ska göra just nu? vet ni?
så de senaste fem timmarna har jag inte velat leva. inte haft nån lust till någonting alls, överhuvudtaget.
helgen var bäst. men nu är jag tillbaka till hemska vardag. jag orkar inte. vet inte vad jag ska göra just nu? vet ni?
lista.
Är du...
Arrogant: skulle jag inte påstå
Osäker: ibland
Trött: just nu, ja, astrött
Intressant: inte fan vet jag?
Smart: delvis
Barnslig: ibland
Liten: skulle säga kort och tjock. 1,67 kanske. vikt vet jag inte.
Lätt: väger mig inte längre.
Skoltrött: alltså jag är trött på allt i denna stund. mitt humör växlar konstant.
Rolig: folk säger det.
Pratglad: ja för det mesta
Frågvis: frågar en del
Organiserad: eh nej
Hälsosam: är det hälsosamt att supa en dag i veckan och röka då och då, dricka flera liter cola/vecka?
Blyg: inte längre
Attraktiv: NEJ
Lätt uttråkad: JA
Vegetarian: nepp, jag äter kött väldigt sällan dock
Besatt: verkligen inte
Pålitlig: javisst
Filosofisk: ja
Har du...
För många vänner: nej. många ytliga, få nära. dock vet jag att jag inte vill ha för många. jag måste ha tid med de jag känner att jag har behov av. eftersom jag är som jag är, så orkar jag inte träffa folk på deras villkor.
Förföljelsemani: nej
Tvångstankar: nej
Färgat håret: japp
Brutit några ben: aldrig
Några piercings: öronen
Egen dator: ja, vi delar säng
Gjort bort dig rejält: nej, jag brukar inte ens bry mig om jag gör det
Bra självförtroende: haha
Komplex: haha
Kysst någon: ja
Haft sex: mm...
Tagit nakenbilder: nej, tack och lov liksom
Sagt jag älskar dig till någon idag: nej
Varit kär: nepp
Blivit kär i någon på nätet: nej
Dumpat någon: ja
Stulit någonting: ja
Gjort något olagligt: japp
Vem...
Saknar du: just nu INGENTING. mitt tillstånd är helt åt helvete just nu.
Vill du döda: ångest
Rörde dig sist: mamma
Slog du sist: oj, det minns jag inte
Kramade du senast: min hund
Kysste du senast: christian
Skrev du till sist: bästa vän
Vill du vara som: vet ej
Sårade dig sist: eh, en som typ var som en bästa vän
Vill du bli galet full med: just nu, ingen. är för trött
Gjorde dig riktigt glad senast: bästa vän
Fick du sms från senast: en kompis
Ringde dig senast: bror
Ska du gifta dig med: ska inte gifta mig
Får dig att skratta: familj, vänner, mig själv, roliga människor
ångest.
är min arvedel.
nej men seriöst, vad gör jag egentligen? varför skulle jag komma tillbaka. jag mår inte bra. jag kan inte bo med mina föräldrar heller. senaste dagarna har gått åt till att gå upp sent, promenera, sitta och läsa totalt onödiga bloggar som inte ger mig ett skit. kul. och jag vet fan inte vart jag ska ta vägen. stanna här kan jag nog inte göra.
kul att typ jobba som telefonförsäljare. aldrig.
jag vill tillbaka. jag kan inte bo såhär. bo med mina föräldrar, sitta och le fast jag tycker allt suger just nu. träffa folk jag egentligen inte har lust att träffa. och så vidare...
maten går väl som den går. jag är ofta inte speciellt hungrig, dricker mest kaffe och cola känns det som. sallader och avokado. typ så. sprit på helger. vardagsdrack en del förra veckan. men hellre det än att må såhär som just nu. alkohol dämpar i alla fall det mesta.
ska snart träffa en som jag inte ens vill träffa. och folk frågar om jag vill ses. men jag orkar inte. nu börjar det bli som i höstas i denna stad; jag vill bara gömma mig. inte visa mig. vd håller jag på med? varför blir jag såhär? sen när jag tänker på framtiden så mår jag bara dåligt. i höst till exempel; vart fan ska jag ta vägen?! vet inte. alla försvinner. jag är kvar. men jag kan ju inte bo i en stad där jag knappt vill visa mig, vill bara vara anonym.
undrar varför jag känner mig så jävla vilsen just nu. undrar varför.
sen liksom. ser att fem st läser min blogg varje dag. jag uppdaterar knappt, men ändå. vilka är ni? och varför läser ni? (nyfiken)
puss.
nej men seriöst, vad gör jag egentligen? varför skulle jag komma tillbaka. jag mår inte bra. jag kan inte bo med mina föräldrar heller. senaste dagarna har gått åt till att gå upp sent, promenera, sitta och läsa totalt onödiga bloggar som inte ger mig ett skit. kul. och jag vet fan inte vart jag ska ta vägen. stanna här kan jag nog inte göra.
kul att typ jobba som telefonförsäljare. aldrig.
jag vill tillbaka. jag kan inte bo såhär. bo med mina föräldrar, sitta och le fast jag tycker allt suger just nu. träffa folk jag egentligen inte har lust att träffa. och så vidare...
maten går väl som den går. jag är ofta inte speciellt hungrig, dricker mest kaffe och cola känns det som. sallader och avokado. typ så. sprit på helger. vardagsdrack en del förra veckan. men hellre det än att må såhär som just nu. alkohol dämpar i alla fall det mesta.
ska snart träffa en som jag inte ens vill träffa. och folk frågar om jag vill ses. men jag orkar inte. nu börjar det bli som i höstas i denna stad; jag vill bara gömma mig. inte visa mig. vd håller jag på med? varför blir jag såhär? sen när jag tänker på framtiden så mår jag bara dåligt. i höst till exempel; vart fan ska jag ta vägen?! vet inte. alla försvinner. jag är kvar. men jag kan ju inte bo i en stad där jag knappt vill visa mig, vill bara vara anonym.
undrar varför jag känner mig så jävla vilsen just nu. undrar varför.
sen liksom. ser att fem st läser min blogg varje dag. jag uppdaterar knappt, men ändå. vilka är ni? och varför läser ni? (nyfiken)
puss.
*****.
ligger i min säng. hälsar på föräldrarna och jag mår dåligt. verkligen dåligt. jag är typ full, eller påverkad just nu. och jag tänker bara skriva allt jag känner.
middagen. jag satt själv och åt. jag orkar inte ens ha ångest över att jag åt spaghetti och pesto och sen två brödskivor. jag orkar inte.v em bryr sig. jag drack vin också men det är skitsamma.v in är gott och nu mår jag typ asbra. eller inte.
jag känner mig helt svag i kroppen. ofta man blir såhär full av typ ett-två glas vin.
jag saknar honom.
jag saknar england.
jag vill vara full dygnet runt. för nu orkar jag.
så fort jag ser mina föräldrar får jag ångest. känns det som. allt blev sämre efter min syster kom från köpenhamn. jag hatar henne. min mamma klagar på mig för att jag var asotrevlig mot henne. men hon har fan varit så sjukt otrevlig mot mig hela min uppväxt. så whatever. jag bryr mig inte. det går inte att jämföra; hur jag mått gentemot vad hon mår nu! någon som klankat ner på mig hela mitt liv ungefär... sen ba "oj, jag kom på nu, typ 15 år senare, att jag kanske ska vara trevlig?"... nej, för fan. dra åt helvete. och föräldrarna då. de bryr sig inte ett skit.
idag är sista dag att söka. jag har sökt. men jag känner endast uppgivenhet x 100. kul!!!!!! vad fan ska jag göra av mitt liv? jag vet inte. jag känner mig inte duglig till någonting alls. jag mår bara bra när jag är sysselsatt, verkligen sysselsatt. så fort jag blir ensam eller som nu, ja då kommer ånegsten. och mat orkar jag inte med. orkar inte tänka på det. just nu vill jag bara vara full. jag vet inte om jag kommer orka leva mer.
hejdå.
alltärjujämtbaramittfel.jagtrorjagåkertillbakatillenglandochbosättermigdäretttagframöver.snällahjälpmignågon.
words.
att stl 25 skulle sitta löst kunde jag inte tro...
men jag känner mig fortfarande tjock. mina ben ser ut som elefantlår.
jag vet att jag fortfarande är ätstörd, men jag tänker inte sätta ngn etikett på mig själv. jag är den jag är. jag är betydligt bättre än var jag var för 2,5 år sedan, då jag räknade kalorier konstant, mätte upp mat osv. vägrade äta bröd, pasta, potatis, fett osv. nu äter jag typ det jag känner för. visst, jag äter väl antagligen vad som klassas "för lite", men jag orkar inte bry mig. jag är ofta inte jättehungrig. jag äter när jag är hungrig, och då äter jag vad jag vill. jag väljer ofta nyttig mat, ja. jag får ångest av onyttigheter, godis, glass osv. och jag tycker inte det är värt att utsätta mig själv för den ångesten jag får. och hur jag skäms efteråt. hur jag vaknar upp dagen efter och känner att något är fel på en gång... det är inte roligt.
jag kan äta festligare saker tillsammans med folk, då tycker jag att det är mer värt och jag får inte lika mkt ångest när andra äter. t.ex. vid middagar osv. men att sitta och vräka i sig godis själv ser jag ingen mening i. för jag njuter inte ens. jag bara äter upp det och mår dåligt sen... det är bara jobbigt.
och fortfarande, jag står och velar när jag ska äta. vilket är nyttigast? är det för mkt kolhydrater, osv...
jag tycker att jag äter normalt, vet egentligen inte vad som är normalt, men jag jämför mig nu som när jag knappt åt öht. idag t.ex.:
frukost: yoghurt ca 2-3 dl (3% fett - det ni! förut åt jag 0,1 % yoghurt bara, eller 0,5) med 1 banan och te.
lunch ca 3 timmar senare: ruccola, ½ burk kikärtor, lite fetaost, tomater, morot
sen har jag promenerat 40 min och har tänkt promenera mer idag. jag är inte hungrig och jag svälter mig själv inte. verkligen inte. jag äter det jag behöver liksom... antar att min magsäck inte är så stor.
vet inte vad jag skriver för just nu, men är ändå typ ingen som läser detta så jag skriver mest för mig själv.
ha en bra dag.
men jag känner mig fortfarande tjock. mina ben ser ut som elefantlår.
jag vet att jag fortfarande är ätstörd, men jag tänker inte sätta ngn etikett på mig själv. jag är den jag är. jag är betydligt bättre än var jag var för 2,5 år sedan, då jag räknade kalorier konstant, mätte upp mat osv. vägrade äta bröd, pasta, potatis, fett osv. nu äter jag typ det jag känner för. visst, jag äter väl antagligen vad som klassas "för lite", men jag orkar inte bry mig. jag är ofta inte jättehungrig. jag äter när jag är hungrig, och då äter jag vad jag vill. jag väljer ofta nyttig mat, ja. jag får ångest av onyttigheter, godis, glass osv. och jag tycker inte det är värt att utsätta mig själv för den ångesten jag får. och hur jag skäms efteråt. hur jag vaknar upp dagen efter och känner att något är fel på en gång... det är inte roligt.
jag kan äta festligare saker tillsammans med folk, då tycker jag att det är mer värt och jag får inte lika mkt ångest när andra äter. t.ex. vid middagar osv. men att sitta och vräka i sig godis själv ser jag ingen mening i. för jag njuter inte ens. jag bara äter upp det och mår dåligt sen... det är bara jobbigt.
och fortfarande, jag står och velar när jag ska äta. vilket är nyttigast? är det för mkt kolhydrater, osv...
jag tycker att jag äter normalt, vet egentligen inte vad som är normalt, men jag jämför mig nu som när jag knappt åt öht. idag t.ex.:
frukost: yoghurt ca 2-3 dl (3% fett - det ni! förut åt jag 0,1 % yoghurt bara, eller 0,5) med 1 banan och te.
lunch ca 3 timmar senare: ruccola, ½ burk kikärtor, lite fetaost, tomater, morot
sen har jag promenerat 40 min och har tänkt promenera mer idag. jag är inte hungrig och jag svälter mig själv inte. verkligen inte. jag äter det jag behöver liksom... antar att min magsäck inte är så stor.
vet inte vad jag skriver för just nu, men är ändå typ ingen som läser detta så jag skriver mest för mig själv.
ha en bra dag.
