never leave me.
Gud. Alla ni borde verkligen börja äta enbart sallad efter juhelgen... Det är ju bara jag här inne som är smal.
Vet ni hur mycket de där orden tog på mig? Jag grät i en-två timmar i sträck och börjar nästan gråta nu igen, bara jag skriver om det. Jag tror egentligen inte största delen har att göra med min ätstörning och att jag själv ser mig som ett fläskberg. Det hela har egentligen att göra med min barndom och uppväxt. Mitt förflutna.
Ingen vet om min ätstörning. Visserligen är den ju bättre nu än förut. Men tankarna finns ju där, skillnaden är att jag kan styra mer över dem. Men efter den där kommentaren igår så har jag ingen lust att äta nånsin. Jag har tyckt att jag varit tjock hela hösten, men jag har egentligen inte orkat göra någonting åt det. Jag har flytt undan från omklädningsrum och speglar. Har undvikit att shoppa för att jag vet att jag inte vill se mig speglas i skyltfönster och i butikspeglar. Det är för jobbigt. Dessutom har jag nog drabbats lite av torgskräck.
Orden fick mig att tänka på hur jävla dåligt jag mådde som yngre, p.g.a. den personen. Jag var inte tjock då, fick höra att jag var tjock, ful, oduglig och att allt skulle gå åt skogen för mig. Tror ni att en tjej på 12, 13, 14, 15, 16 år kan ta det bra? Jag vet att x mådde dåligt själv, men x hade fan inte rätt att ta ut det på mig. Allt var piss. Jag kunde aldrig ta hem vänner, jag hade ett sjukt dåligt självförtroende och allt var jämt mitt fel. Jag trodde på det x sa. Vilket stoppade den personlighet som växt fram idag. En person som vågar stå för det den säger, som inte skäms utan är sig själv. Ofta går det inte då x är i närheten, x vet ingenting om mig. Men på något sätt kommer många känslor tillbaka, och framförallt den där jävla hierarkin.
De där få jävla skitorden, från en person som inte betyder ett piss för mig, fick mig att bryta ihop totalt. Jag minns inte när jag grät senast, men någon gång i början av året tror jag. Nu kom allt på en gång, som en urladdning. Allt jobbigt jag burit på bara forsades ut. Jag ska gå vidare på riktigt.
jag ska skriva om någonting som gör väldigt ont och som har påverkat mig och bidragit till att jag är den jag är idag.
Vet ni hur mycket de där orden tog på mig? Jag grät i en-två timmar i sträck och börjar nästan gråta nu igen, bara jag skriver om det. Jag tror egentligen inte största delen har att göra med min ätstörning och att jag själv ser mig som ett fläskberg. Det hela har egentligen att göra med min barndom och uppväxt. Mitt förflutna.
Ingen vet om min ätstörning. Visserligen är den ju bättre nu än förut. Men tankarna finns ju där, skillnaden är att jag kan styra mer över dem. Men efter den där kommentaren igår så har jag ingen lust att äta nånsin. Jag har tyckt att jag varit tjock hela hösten, men jag har egentligen inte orkat göra någonting åt det. Jag har flytt undan från omklädningsrum och speglar. Har undvikit att shoppa för att jag vet att jag inte vill se mig speglas i skyltfönster och i butikspeglar. Det är för jobbigt. Dessutom har jag nog drabbats lite av torgskräck.
Orden fick mig att tänka på hur jävla dåligt jag mådde som yngre, p.g.a. den personen. Jag var inte tjock då, fick höra att jag var tjock, ful, oduglig och att allt skulle gå åt skogen för mig. Tror ni att en tjej på 12, 13, 14, 15, 16 år kan ta det bra? Jag vet att x mådde dåligt själv, men x hade fan inte rätt att ta ut det på mig. Allt var piss. Jag kunde aldrig ta hem vänner, jag hade ett sjukt dåligt självförtroende och allt var jämt mitt fel. Jag trodde på det x sa. Vilket stoppade den personlighet som växt fram idag. En person som vågar stå för det den säger, som inte skäms utan är sig själv. Ofta går det inte då x är i närheten, x vet ingenting om mig. Men på något sätt kommer många känslor tillbaka, och framförallt den där jävla hierarkin.
De där få jävla skitorden, från en person som inte betyder ett piss för mig, fick mig att bryta ihop totalt. Jag minns inte när jag grät senast, men någon gång i början av året tror jag. Nu kom allt på en gång, som en urladdning. Allt jobbigt jag burit på bara forsades ut. Jag ska gå vidare på riktigt.
jag ska skriva om någonting som gör väldigt ont och som har påverkat mig och bidragit till att jag är den jag är idag.
