splintered

här sitter jag med ångest som vanligt. det behöver jag inte ens skriva längre. ångesten är som en del av mig, typ min andra halva. konstigt att vi är så tighta.

jag vaknade rätt tidigt, som vanligt fick jag inte sova länge. länge för att slippa större delen av dagen. gick upp och var ashungrig. idiotiskt. bara för jag åt igår. jag åt en mastodant frukost. behöver inte skriva ens vad jag åt, innehållet är bara lika med för mkt och alldeles för mkt ångest. mat kan aldrig dämpa min ångest.

tror jag har så mkt ångest just nu för jag känner att jag slösar mitt liv. jag vet inte vad jag ska göra. jag tror inte på mig själv, jag ser mig själv som en förlorare i alla lägen. jag kan inte lyckas, det är så jag ser mig själv. att jag inte har någon framtid. jag har egentligen ingenting att leva för. mina dagar går ju åt till att bara sitta framför datorn, planera livet (som aldrig kommer igång, då jag är för tjock och inte vill ut i världen), tänka på mat, ha ångest, träna (varför?). osv.
sen har jag ju väldigt mkt ångest över mitt utseende, främst kroppen. sådant hindrar mig från att göra så himla mkt jag skulle vilja.

jag vet snart inte vem jag är. jag har ingen fast punkt kvar i livet, och det skrämmer mig ngt så otroligt. hela livet är som en skräckfilm. jag vet aldrig hur dagarna ska sluta. sen maten. maten frustrerar mig så jävla mkt. helst av allt vill jag inte äta; det är då jag känner mig ren, duktig och bra. men det är också då jag inte orkar med att bo hemma, jag orkar inet med att vara trevlig mot alla. jag blir arg för ingenting, jag blir ledsen och orkeslös. jag orkar inte göra allt jag vill. om jag istället bestämmer mig för att äta, ja, då slutar det med att jag också är arg, sur, och orkar-VILL-inte göra någonting för att jag känner mig misslyckad och så jävla fet. jag lägger ner dagens planer och gör ingenting vettigt heller.

så vad fan ska jag göra? hur ska jag lösa mina s.k. problem? jag vet inte.

jag orkar inte med att jag äter. sen ångrar mig. jag orkar inte med att sitta och analysera varför? jag gör seriöst inte det längre. jag måste ha någonting att leva för. och snart finns inte det. det här är ju helt sjukt.
snart ska jag i alla fall visa mitt fläsk på gymmet. det känns astråkigt och skrämmande. jag vill egentligen inte. jag fasar gymmet, just av den anledningen att jag åt. att jag åt mycket. då känner jag mig tusen gånger fetare och tusen gånger längre från mitt mål. men nu måste jag gå dit i alla fall. jag går dit och får grlömma att jag finns, att jag existerar. kämpa för någonting. och lite av en utmaning är det att ens vilja visa upp mig bland svettiga, vältränade, äckliga, granskande varelser. de som står och stirrar på mig och tänker att vad är det där för tjockis. vad gör hon här?

men dagens utmaning får bli att våga gå dit. jag måste ändå göra av mig med alla kalorier jag stoppat i mig. tänker inte räkna ut hur mkt jag ätit, det får mig bara att känna mig ännu mer värdelös...
sedan ska jag förhoppningsvis till stan. köpa kläder, smink, m.m. och ikväll blir det utgång. wow! jag gör någonting socialt. shit... dock behöver jag alkohol. annars får jag sån ångest av att se alla snygga springa omkring med sina slimmade kroppar i utmanande kläder.

nu återstår det bara att smälta maten (och chokladen och degistiven) innan jag kan spendera närmsta 2-3 timmarna på gymmet. vad annars ska jag göra? middag och lunch lär det itne bli heller. har redan ätit för mkt. och känner jag mig sjävl rätt så kommer jag inte ha någon aptit med tanke på att jag ändå fått i mig 1000-1500 kalorier. sjukt. det blir alkohol och cigaretter till "middag".

ha en bra dag.