hej du underbara människa.
jag tänkte nog inte så mycket för två år sedan. alltså på konsekvenserna. klart jag inte trodde att detta nästan skulle förstora upp alla mina andra problem, allt annat jag mått så dåligt över. nej. detta skulle väl vara typ räddningen?
jag har inte skapat den här bloggen för att få massor av läsare. egentligen vet jag inte ens varför jag skapade en till blogg. tidigare under året hade jag en annan blogg och innan den, ytterligare en blogg som nog mer var lite pro-ana. jag skapade nog den här bloggen bara för att jag tror att jag aldrig känt mig så här ensam som jag gör just nu. jag behöver skriva av mig.
för två år sedan var det sommar (ja, vad annars?). men för mig var det inte vilken sommar som helst, utan den sommaren som är grunden till att jag ser ut som jag gör idag. att jag mår som jag gör idag.
under hela min uppväxt har jag känt mig ful och tjock. som mindre ville jag alltid slippa vara med om det var simning på idrotten. jag ville helst inte bada i sällskap som innefattade mina vänner. jag ville inte visa upp mig. jag var inte tjock, men lite halvmullig skulle jag vilja påstå, om ens det. bättre blev det inte av att ha en äldre bror som ofta konstaterade att jag var tjock (nog inte menat på ett elakt vis, utan bara syskonbråk).
så om vi hoppar fram tiden från min uppväxt och stryker allt annat den innehöll, alla bra och dåliga saker som format mig, fram till för ca 2 år sedan så var det då jag hade bestämt mig. jag hade fått nog av att gå runt och säga att jag skulle sluta äta godis och sådant, och sen höll det aldrig. jag var på ett besök hos skolsystern som alla var tvungna att göra. där skulle vi väga och mäta oss. 59 kg stod vågen på och jag fick en tankeställare samtidigt som jag blev väldigt ledsen. 59 kg till mina 1,67 cm. pinsamt.
jag bestämde mig därför för att bli nyttig och visa att jag klarade det, en gång för alla! så svårt kunde det väl inte vara? jag satte först som mål att vara nyttig hela sommarlovet. utesluta alla sötsaker osv. i början gick allt väldigt bra. jag tyckte det var roligt och intressant att läsa om kost och hälsa. hämtade tips från tidningar och böcker, även internet. jag ville ju gå ner i vikt så jag blev otroligt intresserad av det där med att leva hälsosamt. första två-tre veckorna "lärde" jag mig äta regelbundet, vilket jag annars inte brydde mig om. jag började också springa ett par gånger i veckan. vågen visade snabbt två-tre kilo viktminskning.
där gick allt snett. jag vet inte hur allt blev som det blev sen. jag blev peppad av att det gav resultat och att det var så enkelt. fortsatte. sprang mer. gick mer. åt mindre. bort med allt fett. begränsade allt. drog ännu mer ner på kaloriintaget. räknade alla kalorier. mätte upp allt. osv. och ja, på köpet fick jag ju ångest hela tiden.
skolstarten kom och det var andra året på gymnasiet. jag var 8 kg lättare och hade aldrig haft så mycket ångest innan i mitt liv. jag hittade jämt på anledningar till att slippa äta, var ständigt trött och irriterad. så gick tiden fram till kanske november. då insåg jag att vågen stod still vad jag än gjorde, jag blev inte smalare och jag blev heller inte tjockare. mens hade jag förresten inte heller. men det var då jag slutade pina mig själv med att gå upp och springa varje morgon. jag minns fortfarande hur otroligt rädd jag var för att vågen skulle visa något annat, jag trodde seriöst att man gick upp allt på en gång. t.ex. om jag åt en chokladkaka skulle jag vara tre kilo tyngre. sen var jag alltid inne på något slags forum och skrev patetiska inlägg, som typ: "hjälp, jag har ätit 100 g cashewnötter! vågen visar typ 1 kg mer idag än igår, kommer jag gå upp ännu mer?" blablabla.
jag åt fortfarande inte normalt under hösten, alltså inte som jag gjorde innan den här hälsohysterin. allt var ju betydligt mindre. ingen lunch. havregrynsgröt till frukost, och ibland normal middag. jag orkade inte träna så mkt under hösten och vintern, så jag gick ju inte ner något heller.
i januari så fick jag nog. jag blev tvingad till att äta större portioner. åt dock regelbundet och bra mat. godis ville jag inte äta. det var för mkt ångest. konstigt nog gick jag ner 3-4 kg och vägde 48 kg istället. det höll fram till mars kanske. sen kom våren och sommaren och jag var tillbaka på ca 52 kg. det var så hela sommaren och jag började bli lite bättre. men jag tränade rätt mycket och jag var ständigt orolig för kalorier. ångest fick jag ju också.
när hösten kom spårade det ut. jag tyckte jag var ASFET och jag vägde 52 kg. jag skämdes. sen en dag visade vågen 54 och jag grät för jag kände mig så tjock. jag var dum i huvudet och började fasta några dagar, sen ledde det till att jag åt massor och så utvecklades mitt tvångsätande beteende. hösten gick jag upp och ner. pendlade mellan 53-56 kg och hatade min kropp hela tiden. jag svälte mig ofta under veckorna, eller jag klassade det som att äta normalt (en kost på ca 600-1000 kalorier). det slutade alltid med att jag hetsåt var sjunde dag. ofta skolkade jag från skolan för att jag mådde så dåligt.
våren 2009 var här. detta skulle bli mitt bra år. jag skulle ta studenten. jag skulle bli snygg och smal. må bra. umgås med vänner. sola och bada och ha kul. jag hade hela livet framför mig. inget blev bättre. det är nu allt är värre än någonsin. det är nu som jag hatar mig själv mer än tidigare.
januari månad var okej. likaså februari. jag hade inget behov av att äta sådär konstigt. jag åt bättre, nyttigt, dock inte så mkt. inga sötsaker och jag gick ner stadigt till 53 och mådde jättebra. då kom en sån där dag som jag tänkte att jag lika gärna kan få äta onyttigt. så jag åt massor, tvångsmässigt. gick upp. slutade äta. började så igen. och fram och tillbaka. 56 vägde jag då. kände mig verkligen som ett fläskberg. jag skolkade ännu mer, ställde in träffar då jag ätit sådär. jag ville isolera mig. jag ville göra allt för att bli smal igen. men samtidigt kände jag mig lika fet då som jag gjorde slutet av sommaren då jag gått ner 8 kg...
nu idag då? jo. om vågen fungerar, så väger jag 63 kg. underbart va? jag har ALDRIG varit såhär tjock i hela mitt liv. och jag har aldrig hatat min kropp så mkt som jag gör idag. jag ser verkligen skillnad på kort nu. mår så otroligt dåligt. de två senaste veckorna har jag faktiskt ätit bra, för lite dock... överätit och spytt två gånger (inte ens ätit för det varit gott, utan för att jag har dessa sjuka tvångstankar och den sjuka ångesten.). jag har samtidigt rört på mig MINST 2 timmar varje dag. inte gått ner ett gram, utan gått upp. så min ämnesomsättning är helt fucked-up.
nu vet jag inte vad jag ska ta mig till? jag kommer ta självmord om jag fortsätter såhär. det går inte ens att beskriva med ord hur dåligt jag mår, p.g.a. maten. det är ett hinder i mitt liv. jag vet inte vad jag ska göra. jag får ångest bara av ordet mat. helt jävla sjukt. och jag har hela tiden lust att svälta mig, samtidigt som jag vet att det är fel...
vilket sjukt liv och vilken sjuk värld vi lever i...
jag har inte skapat den här bloggen för att få massor av läsare. egentligen vet jag inte ens varför jag skapade en till blogg. tidigare under året hade jag en annan blogg och innan den, ytterligare en blogg som nog mer var lite pro-ana. jag skapade nog den här bloggen bara för att jag tror att jag aldrig känt mig så här ensam som jag gör just nu. jag behöver skriva av mig.
för två år sedan var det sommar (ja, vad annars?). men för mig var det inte vilken sommar som helst, utan den sommaren som är grunden till att jag ser ut som jag gör idag. att jag mår som jag gör idag.
under hela min uppväxt har jag känt mig ful och tjock. som mindre ville jag alltid slippa vara med om det var simning på idrotten. jag ville helst inte bada i sällskap som innefattade mina vänner. jag ville inte visa upp mig. jag var inte tjock, men lite halvmullig skulle jag vilja påstå, om ens det. bättre blev det inte av att ha en äldre bror som ofta konstaterade att jag var tjock (nog inte menat på ett elakt vis, utan bara syskonbråk).
så om vi hoppar fram tiden från min uppväxt och stryker allt annat den innehöll, alla bra och dåliga saker som format mig, fram till för ca 2 år sedan så var det då jag hade bestämt mig. jag hade fått nog av att gå runt och säga att jag skulle sluta äta godis och sådant, och sen höll det aldrig. jag var på ett besök hos skolsystern som alla var tvungna att göra. där skulle vi väga och mäta oss. 59 kg stod vågen på och jag fick en tankeställare samtidigt som jag blev väldigt ledsen. 59 kg till mina 1,67 cm. pinsamt.
jag bestämde mig därför för att bli nyttig och visa att jag klarade det, en gång för alla! så svårt kunde det väl inte vara? jag satte först som mål att vara nyttig hela sommarlovet. utesluta alla sötsaker osv. i början gick allt väldigt bra. jag tyckte det var roligt och intressant att läsa om kost och hälsa. hämtade tips från tidningar och böcker, även internet. jag ville ju gå ner i vikt så jag blev otroligt intresserad av det där med att leva hälsosamt. första två-tre veckorna "lärde" jag mig äta regelbundet, vilket jag annars inte brydde mig om. jag började också springa ett par gånger i veckan. vågen visade snabbt två-tre kilo viktminskning.
där gick allt snett. jag vet inte hur allt blev som det blev sen. jag blev peppad av att det gav resultat och att det var så enkelt. fortsatte. sprang mer. gick mer. åt mindre. bort med allt fett. begränsade allt. drog ännu mer ner på kaloriintaget. räknade alla kalorier. mätte upp allt. osv. och ja, på köpet fick jag ju ångest hela tiden.
skolstarten kom och det var andra året på gymnasiet. jag var 8 kg lättare och hade aldrig haft så mycket ångest innan i mitt liv. jag hittade jämt på anledningar till att slippa äta, var ständigt trött och irriterad. så gick tiden fram till kanske november. då insåg jag att vågen stod still vad jag än gjorde, jag blev inte smalare och jag blev heller inte tjockare. mens hade jag förresten inte heller. men det var då jag slutade pina mig själv med att gå upp och springa varje morgon. jag minns fortfarande hur otroligt rädd jag var för att vågen skulle visa något annat, jag trodde seriöst att man gick upp allt på en gång. t.ex. om jag åt en chokladkaka skulle jag vara tre kilo tyngre. sen var jag alltid inne på något slags forum och skrev patetiska inlägg, som typ: "hjälp, jag har ätit 100 g cashewnötter! vågen visar typ 1 kg mer idag än igår, kommer jag gå upp ännu mer?" blablabla.
jag åt fortfarande inte normalt under hösten, alltså inte som jag gjorde innan den här hälsohysterin. allt var ju betydligt mindre. ingen lunch. havregrynsgröt till frukost, och ibland normal middag. jag orkade inte träna så mkt under hösten och vintern, så jag gick ju inte ner något heller.
i januari så fick jag nog. jag blev tvingad till att äta större portioner. åt dock regelbundet och bra mat. godis ville jag inte äta. det var för mkt ångest. konstigt nog gick jag ner 3-4 kg och vägde 48 kg istället. det höll fram till mars kanske. sen kom våren och sommaren och jag var tillbaka på ca 52 kg. det var så hela sommaren och jag började bli lite bättre. men jag tränade rätt mycket och jag var ständigt orolig för kalorier. ångest fick jag ju också.
när hösten kom spårade det ut. jag tyckte jag var ASFET och jag vägde 52 kg. jag skämdes. sen en dag visade vågen 54 och jag grät för jag kände mig så tjock. jag var dum i huvudet och började fasta några dagar, sen ledde det till att jag åt massor och så utvecklades mitt tvångsätande beteende. hösten gick jag upp och ner. pendlade mellan 53-56 kg och hatade min kropp hela tiden. jag svälte mig ofta under veckorna, eller jag klassade det som att äta normalt (en kost på ca 600-1000 kalorier). det slutade alltid med att jag hetsåt var sjunde dag. ofta skolkade jag från skolan för att jag mådde så dåligt.
våren 2009 var här. detta skulle bli mitt bra år. jag skulle ta studenten. jag skulle bli snygg och smal. må bra. umgås med vänner. sola och bada och ha kul. jag hade hela livet framför mig. inget blev bättre. det är nu allt är värre än någonsin. det är nu som jag hatar mig själv mer än tidigare.
januari månad var okej. likaså februari. jag hade inget behov av att äta sådär konstigt. jag åt bättre, nyttigt, dock inte så mkt. inga sötsaker och jag gick ner stadigt till 53 och mådde jättebra. då kom en sån där dag som jag tänkte att jag lika gärna kan få äta onyttigt. så jag åt massor, tvångsmässigt. gick upp. slutade äta. började så igen. och fram och tillbaka. 56 vägde jag då. kände mig verkligen som ett fläskberg. jag skolkade ännu mer, ställde in träffar då jag ätit sådär. jag ville isolera mig. jag ville göra allt för att bli smal igen. men samtidigt kände jag mig lika fet då som jag gjorde slutet av sommaren då jag gått ner 8 kg...
nu idag då? jo. om vågen fungerar, så väger jag 63 kg. underbart va? jag har ALDRIG varit såhär tjock i hela mitt liv. och jag har aldrig hatat min kropp så mkt som jag gör idag. jag ser verkligen skillnad på kort nu. mår så otroligt dåligt. de två senaste veckorna har jag faktiskt ätit bra, för lite dock... överätit och spytt två gånger (inte ens ätit för det varit gott, utan för att jag har dessa sjuka tvångstankar och den sjuka ångesten.). jag har samtidigt rört på mig MINST 2 timmar varje dag. inte gått ner ett gram, utan gått upp. så min ämnesomsättning är helt fucked-up.
nu vet jag inte vad jag ska ta mig till? jag kommer ta självmord om jag fortsätter såhär. det går inte ens att beskriva med ord hur dåligt jag mår, p.g.a. maten. det är ett hinder i mitt liv. jag vet inte vad jag ska göra. jag får ångest bara av ordet mat. helt jävla sjukt. och jag har hela tiden lust att svälta mig, samtidigt som jag vet att det är fel...
vilket sjukt liv och vilken sjuk värld vi lever i...
Kommentarer
Trackback
