closer.
Hon låg där. Alldeles stilla i mörkret. Ingenting annat än stjärnorna på himlen kunde hon se. Ingenting annat än stjärnorna på himlen ville hon se.
Smärtan i bröstet var obeskrivlig. Hon kunde inte röra sig. Hon kunde inte få fram några ord; men inombords skrek hon. Hon kunde endast se stjärnor, men de där himlakropparna var på gränsen av vad hon egentligen klarade av.
Allting snurrade. Alla tankar. Alla känslor. Existens; vad är det?
- ”K”, vad tänker du på? Du är så… frånvarande. Kom närmare, det är kallt, sa han.
Hon svarade inte. Ville inte och kunde inte. Vad skulle hon svara? Hon ville inte försöka få någon att förstå sig på henne. Hon var så säker på att ingen någonsin skulle förstå. Hon ville vara tyst.
Efter en lång stund flyttade han sig närmare.
- ”K”, jag vill att du svarar mig. Du vet att jag bryr mig om dig. Jag vill att du berättar allt.
Berättar allt? Och vad fan innebär allt? Tänker inte och vill inte. Han förstår inte. Han är lika blåögd som övriga individer i denna anskrämliga värld.
Om hon kunde påverka världen; om hon kunde få förändra någonting. Om. Då skulle livet inte se ut såhär. Då skulle inte människan få vara så motbjudande. Hon skulle välja frihet. Men frihet existerar inte. I denna anskrämliga värld inbillar man sig att frihet existerar, att lycka existerar. Allt för att orka ta sig genom livet.
Hon föddes utan förmågan att kunna inbilla sig. Det var så uppenbart alltihop. Så enkelt, men ändå så svårt.
- ”K”. Vad är det med dig? Sluta ignorera mig. Jag är värd ett svar. Vad är problemet? Prata med mig.
Hur kommer det sig att du är värd ett svar? Vad vill du höra? Egentligen?
- Jag går hem nu… Hör av dig imorgon om du kan prata då.
Han reste sig och gick.
Precis som alla andra. Precis.
Av mig.
VISST ÄR JAG NORMAL?
Jo precis, när jag äter över 1000 kalorier så går jag ju fortfarande ner i vikt plus slipper känna mig sådär yr och svag hela tiden, men ändå så dras man hela tiden till att äta mindre och mindre. Och när man väl har lyckats äta lite ett tag så säger ju kroppen ifrån och så äter man igen allt som man lyckats gå ner. Så totalt onödigt att gå runt och må dåligt när man ändå inte går ner i vikt i slutändan!
Wow, jag trodde att jag var den enda som höll på såhär. På ett sätt känns det skönt att prata med någon som känner samma sak, men samtidigt är det synd för jag vet hur jävligt det är :/ Vi kanske kan sätta upp gemensamma mål? Typ att våga äta över 1000 kalorier och undvika överätning. Jag har faktiskt lyckats ta mig över den där jobbiga gränsen de senaste dagarna, men det tär ju på en och jag är rädd att falla tillbaka till att äta lite snart igen. Jag är 166 cm lång, vet inte riktigt vad jag väger men skulle gissa på kanske 53. Min hjärna säger att jag gått upp 10 kg dom senaste dagarna men helt logiskt vet jag ju att det inte är möjligt. Själv då?
Vad fint skrivet!
Hur är det med dig? :/
man ska inte vara normal, höhö <3
