splintered

ensamhet. jag tror att det är det allt handlar om, för min del. kanske var det inte så i början, men det blev så. svälten blev en trygghet. ana blev en trygghet. någon som alltid fanns där. som alltid var med en när man vaknade, som sa åt en vad som var rätt och fel. vad man borde göra och inte borde göra. som skapade detta kontrollbehov.

men vet ni? jag är så trött på det här. eller, egentligen måste jag erkänna att jag gillar det. jag gillar känslan att ha kontroll. att visa att jag kan hoppa över måltider, att jag kan dra ner på maten mer, att tacka nej till kaka. men blir jag bättre för det? blir jag en starkare människa? nej.

i 2,5 år har jag varit ätstörd. jag måste sluta snart. jag måste sluta nu. jag mår ju inte bra. jag måste inse hur mycket jag förstör min kropp och vilka konsekvenser det kan ge i framtiden. det är väldigt svårt. det är jävligt svårt när man lever i ett samhälle med sjuka ideal och när man hela tiden lockas att äta mindre. men det funkar inte. det är ju inte så jag vill leva? 

jag längtar tillbaka så till "smekmånadsperioden", som den kallas, då allt var så lätt. dock undrar jag om den någonsin kommer att komma... jag tror inte det. detta måste få ett slut.