enfuckindaimtårtbit.
nu kom ångesten, igen.
jag kan ha stl 25 i byxor och sitter här med andnöd. jag orkar inte. jag ser mig själv som världens fläskberg som traskar omkring. och rädslan att bli tjock igen är större än nånsin. jag måste tillbaka dit. nu.
har ätit idag: gröt med en banan, en kopp kaffe och ett äpple, kycklingsallad till middag. och nu på kvällen åt jag en kexchoklad och en bit daimtårta och fyra skorpor. jag bara skakar. är så himla rädd...
vill bara sova nu. sova bort hela dagen. hur fan ska jag kunna bli normal? jag är skiträdd. och tankarna kommer tillbaka; imorn måste du gå en långpromenad innan frukost, träna, inte äta nånting. men jag orkar inte. ska jag gå runt såhär varje gång jag äter mer än vanligtvis? hur många kalorier är det i daimtårta? hur många kalorier i kexchokalden: JO FUCKING 250 kalorier. och i daimtårtan säkert 500 kalorier - säkert mer. kändes inte ens gott. banra åt i onödan. jag vill inte må såhär. jag vill inte det. jag är så tjock och så ful. jag kommer väga typ 60 kg imorn. är asrädd att mina nyckelben ska försvinna. att benen ska sitta ihop som elefantlår. att revbenen ska sluta synas.
det är mina farhågor i denna stund. jag kan inte koncentrera mig. hur kunde jag äta sådär mkt? jag vill inte tappa kontrollen. jag är så inihelvetes rädd att sluta som förra våren. det får ALDRIG hända. skillnaden nu är att jag vet vad som väntar mig om jag hamnar där igen - och ALDRIG ALDRIG ALDRIG. det hemska är att detta beteende begränsar mitt liv så mkt. de senaste tre månaderna har jag levt normalt och mått bra. men ändå har jag inte gjort allt jag velat, jag har inte kunnat - pga ätstörnignarna. jag har levt på den säkra sidan... helt sjukt och patetiskt; vadå säkra? aldrig antagligen ätit över 1500 kalorier per dag...
det här inlägget blir helt osammanhängande. jag vet. men jag skiter i det. jag bara skriver tankarna. jag vet inte varför det blev såhär? jag vill spy upp allt jag ätit. släcka lampan, sova och glömma att jag lever. inte vakna upp. det är så det känns. jag är så misslyckad. allt för att jag åt. ni anar inte hur skamsen jag känner mig; vilka skuldkänslor jag får? socker. kolhydradet. fett. kalorier...
och det är fan inte värt det.
jag saknar honom. jag saknar närhet.
jag kan ha stl 25 i byxor och sitter här med andnöd. jag orkar inte. jag ser mig själv som världens fläskberg som traskar omkring. och rädslan att bli tjock igen är större än nånsin. jag måste tillbaka dit. nu.
har ätit idag: gröt med en banan, en kopp kaffe och ett äpple, kycklingsallad till middag. och nu på kvällen åt jag en kexchoklad och en bit daimtårta och fyra skorpor. jag bara skakar. är så himla rädd...
vill bara sova nu. sova bort hela dagen. hur fan ska jag kunna bli normal? jag är skiträdd. och tankarna kommer tillbaka; imorn måste du gå en långpromenad innan frukost, träna, inte äta nånting. men jag orkar inte. ska jag gå runt såhär varje gång jag äter mer än vanligtvis? hur många kalorier är det i daimtårta? hur många kalorier i kexchokalden: JO FUCKING 250 kalorier. och i daimtårtan säkert 500 kalorier - säkert mer. kändes inte ens gott. banra åt i onödan. jag vill inte må såhär. jag vill inte det. jag är så tjock och så ful. jag kommer väga typ 60 kg imorn. är asrädd att mina nyckelben ska försvinna. att benen ska sitta ihop som elefantlår. att revbenen ska sluta synas.
det är mina farhågor i denna stund. jag kan inte koncentrera mig. hur kunde jag äta sådär mkt? jag vill inte tappa kontrollen. jag är så inihelvetes rädd att sluta som förra våren. det får ALDRIG hända. skillnaden nu är att jag vet vad som väntar mig om jag hamnar där igen - och ALDRIG ALDRIG ALDRIG. det hemska är att detta beteende begränsar mitt liv så mkt. de senaste tre månaderna har jag levt normalt och mått bra. men ändå har jag inte gjort allt jag velat, jag har inte kunnat - pga ätstörnignarna. jag har levt på den säkra sidan... helt sjukt och patetiskt; vadå säkra? aldrig antagligen ätit över 1500 kalorier per dag...
det här inlägget blir helt osammanhängande. jag vet. men jag skiter i det. jag bara skriver tankarna. jag vet inte varför det blev såhär? jag vill spy upp allt jag ätit. släcka lampan, sova och glömma att jag lever. inte vakna upp. det är så det känns. jag är så misslyckad. allt för att jag åt. ni anar inte hur skamsen jag känner mig; vilka skuldkänslor jag får? socker. kolhydradet. fett. kalorier...
och det är fan inte värt det.
jag saknar honom. jag saknar närhet.
Kommentarer
Trackback
