splintered

egentligen vill jag bara skriva allt. men jag orkar inte. det känns liksom meningslöst. vet inte var jag ska börja och var jag ska sluta. kanske kan vara bra att skriva här i alla fall. bara när jag känner för det.

jag kom tillbaka för ett tag sen. och allt är som vanligt; inget jobb, inga studier och ångesten är tillbaka. det är konstigt det dära... jag kan inte bo såhär. det funkar inte. så fort jag kom tillbaka hit känns det som jag blev 10 kg tyngre. varför kan inte jag bara få vara smal? hatar att livet vore enklare om jag bara kunde få vara det.

jag var borta där i några veckor, där jag mår bra. men till en början kändes allt inte helt okej. det hände en del grejer där också. han, 27-åringen, som jag trodde jag gillade... det visade sig inte vara så. alltså vi träffades och det var inte som jag hade tänkt mig. sen hörde han aldrig av sig mer. jag skickade massor sms, oftast onytker. sen får man inget svar. men skit i honom. hatar att jag ska bli avundsjuk när jag ser hans facebookuppdateringar om hans ex. orka. sen blev han skitsur för att jag frågade varför han var ledsen förut. han ba "det har inte du med att göra"...

åh var hör jag hemma?! hatar detta med kroppen och ätstörningar. seriöst. jag har inte orkat bry mig så jävla mkt. men just nu är det sådär jobbigt. skitjobbigt. benen sitter typ ihop, svullen kropp, svullen mage, går inte på toa ofta (ursäkta, men jag orkar inte censurera denna blogg), och åhhhhh. bara tjocktjocktjock!!!! tränar ju men händer fan ingenting. denna helg, min första helg sen tillbaka, så vill jag inte ens visa mig i staden. vill inte visa mig bland folk eller gå förbi speglar för jag känner mig SKITTJOCK. måste banta. men det känns som jag bara blir fetare då. får typ undvika kolhydrater helt och leva på ägg. men seriöst. jag kan inte vara tjock. vill bara svälta just nu.

varför kan bara äckliga människor bli kära i mig?! såna jag inte ens vill ha. såna som bara utnyttjar mig? jag saknar någon att ha vid min sida. jag tror det? jag är ingen förhållande-typ. har inte ens varit kär i någon. men jag känner mig så fruktansvärt ensam i denna stad. jag gör ingenting om dagarna typ. ingen vill ses, alla måste styra upp allt så noga, jag har inget jobb, jag får inget jävla jobb och jag känner mig tjock 24/7. det funkar itne. sen tar jag ut allt på föräldrarna för jag blir så irriterad. jag klarar inte av speglar...

och jag måste bo själv. det är nog så.

men åh... vet inte. vad ska jag göra? jag måste typ flytta igen. jag mår inte helt okej av att bo här. gör inte det. människorna, omgivningen, och att jag bara blir tjock. sen äter jag typ mer för jag blir ledsen och ba "skitsamma, vem bryr sig, jag är ändå så tjock" sen så fort jat ätit ba "nej, imorn, träna, ät ingenting osv". kan jag itne bara få väga 50 kg igen? jag väger säkert 60. men ska börja banta imorn på riktigt. jag orkar fan inte vara tjock. orkar inte vara ätstörd hellre, men åh. mår dåligt av att se ut såhär...

vet inte ens vad jag ska skriva längre. vill bara ha ett liv. vara smart. där hade jag vänner i massor. här knappt några. och jag vill lära mig mer, ha jobb, sysselsatt, oberoende. allt sånt. men här sitter jag? måste ta tag i allt. kan inte börja gömma mig och äta. enklare när jag knappt åt. allt känns bättre då liksom.

vet ni? tror det är kärlek jag behöver. riktig kärlek.