känslor och prat.
det här kommer bli ett sånt här ostrukturerat inlägg. bara massa tjafs. men då får det bli det.
vet ni? snart 3,5 år. 3,5 år med ästörningar. jag som sa, för ca...1,5 år sen; "2 år, herregud, nej nu måste jag få ett slut på det här!". lyckat.
just nu sitter jag här, magen fylld av glass. och det är fortfarande så att jag knappt vågar skriva det. jag skäms så mycket. jag kommer aldrig få en NORMAL relation till mat. aldrig. eller? förra helgen, då åt jag massor glass, gick och köpte nya likadana för att mina föräldrar inte skulle märka...
och nu är jag ledsen, känner bara att jag lika gärna kan dö, ångest, vill börja om ett nytt liv osv. som alltid alltså. jag kan inte äta sånt här. nu får det vara nog. denna sommar har jag gjort det en del och liksom mått bra, inte gått upp i vitk då jag inte hållt mig till extremdieter och känt hetssuget.
men just nu, i denna stund, då känner jag att jag saknar jag att svälta. det är helt sjukt och stört, men jag gör det. jag saknar det, för det var som att ta hand om någon, som alltid fanns där, som vägrade lämna mig. ju bättre jag skötte om henne desto mer krav. och jag hade kontrollen, jag visste att jag kunde. och misslyckande? det vägrade jag utsätta mig för. det var lika med ångest. jag kan till och med sakna att stå på vågen. bisarrt. men det är så. just nu.
jag vågar inte väga mig. aldrig. jag känner att jag KAN gå ner i vikt igen. men jag VET ju att jag inte ska svälta. jag ska inte det. jag kan inte det. inte här. jag klarar inte av att bo såhär då. med folk. det går inte. jag blir så fruktansvärt ledsen och känslosam. men sån är jag nu med. jag kan må bra på dagen, sen kommer de hem, jag känner "orka, prata inte med mig" jag är som en jävla attitydsbrud. orkar inte med dem. tyst, dra, hejdå. sen några timmar senare, på nätterna, då blir jag sådär otroligt sentimental. ligger i sängen och kan nästan börja gråta för jag inser att allt har ett slut. att om 100 år, om ens det, ja, då är detta bara historia. eller liksom ingenting. det kommer itne ha någon som helst jävla betydelse. och jag kan bli sådär jätteledsen och bara åh, jag vill vara omtyckt, jag vill att mina föräldrar bara ska krama mig och säga att de äslkar mig osv. men det händer inte.
jag vet att de gillar mig; men de prioriterar annat. mamam jobb. pappa tv. sen orkar de inte. jag bara är där. jag har för höga krav, jag vill att alla ska vilja bry sig om mig, att de ska fråga mig saker, hjälpa mig på travne, visa uppskattning osv. är det för mkt begärt eller? ja typ. jävla ätstörningsbrud jag är. orka ha dessa känslor.
sen har jag kommit i osäkerhetsperiod, dvs. ALLA STIRRAR PÅ MIG! överallt. ajg hatar det. fyfan. på t-banan, buss, affärer. ja alla. typ som de ser rakt igenom mig; jävla misslyckade tjej asså! ful är hon också. och tjock. eller "varför köper hon choklad?!"
nej men typ så är det. och jag har tappat hoppet om mig själv och mitt liv. jag är inte ens 20 år. vad bra, vad roligt. jag tror att jag inte har potential till att bli någonting alls. jag har för höga krav på livet och för höga förväntningar hos folk. jag är en hemsk människa...
sen killar. jag kan inte bli kär. jag kan inte. jag orkar inte ha förhållande pga. 1. jag är ful och osäker. jag kan typ inte ha sex ändå längre, för jag bara tänker på hur äcklig min kropp är och känner bara fyfan. kolal itne på mig. 2. jag hatar mig själv för mkt för att nån annan ska kunna gilla mig på det sättet.
ÅÅÅÅÅÅÅÅH!!!!!!!! vad gör jag!??!?! jag får panik. jag känner det här "NUNUNU! det måste hända NU!". FYFAN!!! jag måste ha ett liv. jag måste fixa det. fan.
jag gör ju inte det. asså. jag måste åka iväg. men vafan ? är det lösningen? jag vet inte vad jag ska bl. vad jag ska plugga. känns som fokl runtomkring mig har krav på mig också.
men nu är jag lite...dvs. typ 1/100 pepp på att vakna i morgon och springa. sen gå en promenad senare i höstsolen. plugga. vara duktig. sen göra om det på söndagen. men jag HATAR att vakna efter att ha ätit socker. jag vaknar med känslan som om jag gjort nåt jättehemskt, typ dödat någon, eller så vaknar jag bara med ÅNGEST. det är liksom det först aoch enda jag känner. och så vill jag att det ska ha gått 3 år sen jag åt. ungefär. jävla skam! fitta. åh. helvete.
förlåt.
jag är störd.
men jag måste ta tag i mitt liv nu. hejdå tjockis. hejdå socker. hejdå dator, eller onödigt häng framför datorn. och hejdå jobbiga jag. jag måste fixa till mig.
sova. nytt liv typ imorn.
ha det.
vet ni? snart 3,5 år. 3,5 år med ästörningar. jag som sa, för ca...1,5 år sen; "2 år, herregud, nej nu måste jag få ett slut på det här!". lyckat.
just nu sitter jag här, magen fylld av glass. och det är fortfarande så att jag knappt vågar skriva det. jag skäms så mycket. jag kommer aldrig få en NORMAL relation till mat. aldrig. eller? förra helgen, då åt jag massor glass, gick och köpte nya likadana för att mina föräldrar inte skulle märka...
och nu är jag ledsen, känner bara att jag lika gärna kan dö, ångest, vill börja om ett nytt liv osv. som alltid alltså. jag kan inte äta sånt här. nu får det vara nog. denna sommar har jag gjort det en del och liksom mått bra, inte gått upp i vitk då jag inte hållt mig till extremdieter och känt hetssuget.
men just nu, i denna stund, då känner jag att jag saknar jag att svälta. det är helt sjukt och stört, men jag gör det. jag saknar det, för det var som att ta hand om någon, som alltid fanns där, som vägrade lämna mig. ju bättre jag skötte om henne desto mer krav. och jag hade kontrollen, jag visste att jag kunde. och misslyckande? det vägrade jag utsätta mig för. det var lika med ångest. jag kan till och med sakna att stå på vågen. bisarrt. men det är så. just nu.
jag vågar inte väga mig. aldrig. jag känner att jag KAN gå ner i vikt igen. men jag VET ju att jag inte ska svälta. jag ska inte det. jag kan inte det. inte här. jag klarar inte av att bo såhär då. med folk. det går inte. jag blir så fruktansvärt ledsen och känslosam. men sån är jag nu med. jag kan må bra på dagen, sen kommer de hem, jag känner "orka, prata inte med mig" jag är som en jävla attitydsbrud. orkar inte med dem. tyst, dra, hejdå. sen några timmar senare, på nätterna, då blir jag sådär otroligt sentimental. ligger i sängen och kan nästan börja gråta för jag inser att allt har ett slut. att om 100 år, om ens det, ja, då är detta bara historia. eller liksom ingenting. det kommer itne ha någon som helst jävla betydelse. och jag kan bli sådär jätteledsen och bara åh, jag vill vara omtyckt, jag vill att mina föräldrar bara ska krama mig och säga att de äslkar mig osv. men det händer inte.
jag vet att de gillar mig; men de prioriterar annat. mamam jobb. pappa tv. sen orkar de inte. jag bara är där. jag har för höga krav, jag vill att alla ska vilja bry sig om mig, att de ska fråga mig saker, hjälpa mig på travne, visa uppskattning osv. är det för mkt begärt eller? ja typ. jävla ätstörningsbrud jag är. orka ha dessa känslor.
sen har jag kommit i osäkerhetsperiod, dvs. ALLA STIRRAR PÅ MIG! överallt. ajg hatar det. fyfan. på t-banan, buss, affärer. ja alla. typ som de ser rakt igenom mig; jävla misslyckade tjej asså! ful är hon också. och tjock. eller "varför köper hon choklad?!"
nej men typ så är det. och jag har tappat hoppet om mig själv och mitt liv. jag är inte ens 20 år. vad bra, vad roligt. jag tror att jag inte har potential till att bli någonting alls. jag har för höga krav på livet och för höga förväntningar hos folk. jag är en hemsk människa...
sen killar. jag kan inte bli kär. jag kan inte. jag orkar inte ha förhållande pga. 1. jag är ful och osäker. jag kan typ inte ha sex ändå längre, för jag bara tänker på hur äcklig min kropp är och känner bara fyfan. kolal itne på mig. 2. jag hatar mig själv för mkt för att nån annan ska kunna gilla mig på det sättet.
ÅÅÅÅÅÅÅÅH!!!!!!!! vad gör jag!??!?! jag får panik. jag känner det här "NUNUNU! det måste hända NU!". FYFAN!!! jag måste ha ett liv. jag måste fixa det. fan.
jag gör ju inte det. asså. jag måste åka iväg. men vafan ? är det lösningen? jag vet inte vad jag ska bl. vad jag ska plugga. känns som fokl runtomkring mig har krav på mig också.
men nu är jag lite...dvs. typ 1/100 pepp på att vakna i morgon och springa. sen gå en promenad senare i höstsolen. plugga. vara duktig. sen göra om det på söndagen. men jag HATAR att vakna efter att ha ätit socker. jag vaknar med känslan som om jag gjort nåt jättehemskt, typ dödat någon, eller så vaknar jag bara med ÅNGEST. det är liksom det först aoch enda jag känner. och så vill jag att det ska ha gått 3 år sen jag åt. ungefär. jävla skam! fitta. åh. helvete.
förlåt.
jag är störd.
men jag måste ta tag i mitt liv nu. hejdå tjockis. hejdå socker. hejdå dator, eller onödigt häng framför datorn. och hejdå jobbiga jag. jag måste fixa till mig.
sova. nytt liv typ imorn.
ha det.
Kommentarer
Postat av: Kirana
Känner igen mig.. spec i det där med killar.
Trackback
