splintered in her head.
jag är patetisk. en patetisk varelse. jag känner mig inte normal. men som sagt, vem fan har sagt vad som är normalt? men jag kan inte identifiera mig med en människa och det är det som gör allt så jobbigt.
ville ha någon. fick någon. men jag känner, jag kan inte leva upp till någons önskningar. jag vet inte hur jag ska beskriva hur jag känner, det är så otroligt frustrerande. vet inte var jag ska börja, vet inte hur jag ska förklara alls. men jag känner skam. varje gång vi lämnar varandra känner jag att han måste tänka "gud...vad är felet på människan?" det känns som att han diskuterar saker vi gör, vad vi pratar om, med hans vänner. och det känns så fel. och jag blir bara irriterad. jag hatar att jag är som jag är.
jag kan uppfattas som väldigt lättsam, har inte svårt för att titta folk i ögonen när jag pratar med dem, verkar inte ha mkt problem osv. men i själva verket känner jag sådan ångest över livet. tiden, mig själv, samhället, människor, känslor, tankar, krav, förväntningar osv. allt detta. varför kan jag inte bara få vara en tjej som är glad, tacksam, kravlös? allt hade varit så mycket enklare.
jag vill bli något. jag vet inte vad jag gör just nu. känns som jag bara slösar bort mitt liv på helt fel saker. pengar, lån, människorna runt omkring mig. platsen. är detta rätt? jag vet inte. jag vet ingenting. ju mer jag tänker på det, desto mer förstärks känslan av att jag bara vill skita i allt, sätta mig där, dricka gin och hitta mig själv. jag vill måla. skapa. skriva. men jag hindras av någonting. och jag vet inte vad det är som hindrar mig. jag hatar denna stress.
jag känner mig ensam. hela tiden. det är någonting som saknas. vad fan är felet på mig? jag vill bara fly från verkligheten. detta är inte den verklighet jag vill befinna mig i.
