splintered

knäpptyst är det.
jag sitter i köket. tittar jag ut genom fönstret är det grått - inga färger. något som avspeglar mitt humör.
jag tänker väldigt mycket. jag är en person som funderar så otroligt mycket. jag vrider och vänder på det minsta. analyserar.

egentligen borde jag inte. det är nog en av de största anledningarna till att jag mår såhär. jag mår inte bra. jag har insett det och jag ser mig själv inte som ett offer längre.

då frågar ni mig; "tror du själv att smalhet ger lycka?". ni säger; "det är insidan som räknas! du är så bra som du är!". nej. det där är inte sant.

säg mig då varför denna värld är såhär äcklig? varför folk ständigt dömer folk för deras utseende, gör sig roliga över andras bekostnad? varför vissa inte får de jobb de drömmer om, p.g.a. deras utseende? förklara det då.

och jag klarar inte av att se mig själv såhär tjock. jag gör tyvärr inte det. jag är jävligt oytlig. jag dömer inte folk efter deras utseende; ALDRIG! men. kommer det till mig själv så... ja. jag gör det. jag ser mig själv som världelös, äcklig, ful, tjock och dålig på alla sätt och vis. tyvärr. jag är betydelselös. jag är otillräcklig och jag är inte värd att bli älskad - jag tillåter ingen älska mig.

säger någon till mig att "åh, vad fin du är! vad underbar du är!" så tar jag inte till mig det. jag känner mig snarare äcklad. äcklad att någon kan säga så till mig.
det lär sluta med att jag dör innan 35. att jag aldrig får några barn. aldrig en man som älskar mig. aldrig. nej. jag tror inte det. på riktigt.

och inte blir jag besviken.