splintered

här är jag. ligger i min säng och känner mig äcklig. äcklig och ensam.
det här känns bara tungt. jag har egentligen ingen lust att skriva någonting överhuvudtaget. vet inte ens var jag ska börja. vad ska jag skriva? och varför skulle någonting förändras för jag skriver här?

jag kan må bra. ja, absolut. vissa stunder är underbara. vissa minnen är oslagbara. får mig att bli varm, glad och lycklig (vad nu det är?). men. sen. i slutändan. ja, då sitter jag alltid såhär. då sitter jag här ensam, förtvivlad, rädd, ångestfylld och med ingen som helst livslust. det kan växla på bara några sekunder. ena sekunden "åh! allt känns lätt! livet är underbart! nu går allt bra."... å andra sekunden: jag är knäpptyst. eller jag snäser åt mina föräldrar. eller jag bara får 100 tankar och känslor på en gång och vet inte vart jag ska ta vägen. och allt känns så jävla äckligt och så jävla ovärt och så jävla meningslöst!

jag vill inte leva. men jag vill fan inte dö heller! hela livet är bara ångest för mig. jag kan inte må bra. och jag måste på något sätt finna mig i det. men dessa stunder, det är dem som är så outhärdliga. som får mig att kräkas på livet och människan och dess existens.

jag är fan inte normal.