ostrukturerat.
tränade igår, mycket. sen söp jag. kan bero på det. drack väldigt mycket. rökte lite. alltså joint... ja men så kom han hit och det var fint. dock kan han inte röra mig fortfarande och jag vill inte visa mina bröst. jag undrar vad som är felet, alltså egentligen är de inte speciellt fula så... menar, finns ju värre bröst helt klart. men det är bara att de inte känns JAG. de liksom är något annat...
men jag ska ta tag i träningen. blir i morgon igen, och då intensivt, hårt. jag har träningsvärk nu, men fan, tänker inte lägga mig ner för det. ska ta tag i allt nu. träning och plugg. kan inte fortsätta vara så in i helvetes lat. ska få bort jävla apelsinhud och så... vill få stort mellanrum mellan låren. fastare mage, fastare bröst.
ja. krav ja.
ska läsa en bok nu på inte så många sidor. typ har ca 100 sidor, kanske mindre. men det är på franska. måste. men bara kämpa med allt... jag är så omotiverad bara. så himla omotiverad. längtar tills jag har minisemester. rätt långt kvar.
annars:
ätit asmycket. två ostskivor, 1,5 minifralla, 1 glas juice.
sen cashewnötter och 1,5 liter cola zero... haha normalt intag. ehhh.
men i morgon blir det bättring. troligtvis. men jag vägrar vågen, har inte vägt mig sen förra året i april tror jag. vägde sjukt mycket då, typ 57 kg. (jag är ca 1,68). jag ska väga ca 7 kg mindre till juni. vilket lär bli svårt. men bara röra på sig mycket i guess.
fan vad tråkig blogg detta är. men alltså jag skriver ju inte direkt för någons skull. bara att mitt psykojag behöver luft ibland. jag behöver detta. just nu. btw sett att jag har ca 12 läsare. hmmm läskigt.
jag menar, detta kan ju inte vara annat än asointressant. mitt liv låter bara så lamt. bara klagar liksom...
älskar att vara full.
splintered in her head.
jag är patetisk. en patetisk varelse. jag känner mig inte normal. men som sagt, vem fan har sagt vad som är normalt? men jag kan inte identifiera mig med en människa och det är det som gör allt så jobbigt.
ville ha någon. fick någon. men jag känner, jag kan inte leva upp till någons önskningar. jag vet inte hur jag ska beskriva hur jag känner, det är så otroligt frustrerande. vet inte var jag ska börja, vet inte hur jag ska förklara alls. men jag känner skam. varje gång vi lämnar varandra känner jag att han måste tänka "gud...vad är felet på människan?" det känns som att han diskuterar saker vi gör, vad vi pratar om, med hans vänner. och det känns så fel. och jag blir bara irriterad. jag hatar att jag är som jag är.
jag kan uppfattas som väldigt lättsam, har inte svårt för att titta folk i ögonen när jag pratar med dem, verkar inte ha mkt problem osv. men i själva verket känner jag sådan ångest över livet. tiden, mig själv, samhället, människor, känslor, tankar, krav, förväntningar osv. allt detta. varför kan jag inte bara få vara en tjej som är glad, tacksam, kravlös? allt hade varit så mycket enklare.
jag vill bli något. jag vet inte vad jag gör just nu. känns som jag bara slösar bort mitt liv på helt fel saker. pengar, lån, människorna runt omkring mig. platsen. är detta rätt? jag vet inte. jag vet ingenting. ju mer jag tänker på det, desto mer förstärks känslan av att jag bara vill skita i allt, sätta mig där, dricka gin och hitta mig själv. jag vill måla. skapa. skriva. men jag hindras av någonting. och jag vet inte vad det är som hindrar mig. jag hatar denna stress.
jag känner mig ensam. hela tiden. det är någonting som saknas. vad fan är felet på mig? jag vill bara fly från verkligheten. detta är inte den verklighet jag vill befinna mig i.
fuck forever.
vi hade två dagar tillsammans. vi två. ja, numera behöver jag inte ta hand om bara mig själv. utan jag har en pojkvän. och det dödar mig. jag känner att detta kommer bryta ner mig totalt just nu. jag vet inte vad jag ska göra. jag kan ingenting annat göra just nu än att bara sitta/gråta/hyperventilera. vad fan ska jag göra?! just nu känner jag: JAG VILL FLY. jag klarar inte av detta. jag klarar inte av pressen.
jag vill supa. det vill jag just nu. supa. röka. inte behöva tänka. vill bli bortkopplad från verkligheten. denna verklighet dödar mig.
stress. press. krav. hela tiden. jag kan inte mer. jag passar inte in här.
fanvadjaghatarmigsjälvochalladessatankar.
vad ska jag med honom till? jag är rädd. så fruktansvärt rädd.
sen det här jag skrivit om tidigare; ASEXUALITET. jag tror på riktigt att jag är halvt asexuell. jag vet inte vad jag är. men sex känns inte naturligt för mig. jag känner mig inte ett dugg bekväm med en partner. jag behöver det liksom inte på samma sätt. jag blir rädd. jag hatar min kropp också. så sjukt mycket. tjock. tjocka lår. bröst med stora bröstgårdar. ful fitta - typ "bullfitta". jag trivs verkligen inte. hur fan ska man låta någon annan röra en på det sättet när man hatar sin egen kropp så mycket? plus att han är så smal. jag känner mig som en kossa. en stor fet kossa med sin lilla kalv, ungefär. sen kan han inte kyssas. jag är ärlig med allt här och jag orkar inte bry mig. men han kan inte det. det är inte ens skönt någonstans. bara jobbigt. sen blir han typ slemmig efter ett tag, hårda rörelser. jag vill liksom inte ens kyssa honom med tunga... hur ändrar man på det? sen när han är kåt, då liksom försöker han fingerpulla mig, vilket inte går. för han vet nog inte hur man ska göra och jag känner mig som ett freak, typ att min fitta är åt helvete. ja men då får jag runka av honom, och då ligger han bara där och slutar ta på mig, slutar hångla (eller vad man ska kalla hans kyssar...) och bara liksom förväntar sig att jag tycker det är askul. så kommer han och jag ligger där och ba "jaha, kul."
i alla fall, jag känner mig omänsklig. jag mår så sjukt dåligt pga detta. att jag inte kan ha sex, eller det blir liksom inte till något naturligt, utan påtvingat. tror vårt förhållande kommer ta slut pga detta. sen två dagar i rad sa han "vi borde duscha" första ggn så fanns ingen tid, jag ba vi hinner inte. (+ att jag inte vill visa upp mig i en dusch för honom...) andra ggn så fanns tid kanske (inte) men jag ba nej jag vill inte. vi skulle liksom iväg om 10 min och mitt hår tar ca 1 timme att torka. ja men han ba nähä ok...jag ba aa men du kan duscha själv. han ba nej jag vill inte. jag ba varför inte? han bara inte utan dig. jag ba ok, du kan ju duscha typ en min då. han ba nej jag vill inte.
ÅH JAG HATAR MIG SJÄLV SÅ JÄVLA MYCKET. VARFÖR ÄR JAG SÅ FUL??????????? alltså något är fel på mig. jag känner mig inte bra alls. i denna kropp, jag är inte jag. jag hatar det så sjukt mycket.
sen allt liksom, allt jag gör, hela min framtid. allt känns som en misslyckad tragedi. kommer sluta upp som ingenting alls. slösar pengar på studier som inte ger någonting. jävla skitliv. fyfan. nu ska jag ta ett bad och gråta/sen köpa sprit och glömma att jag lever eller nåt. fast fan nej. jag ska inte. men bada kan jag få göra. men fan vad jag inte vill var ahär längre. fan vad jag inte vet var jag hör hemma. ingenstans. jag orkar inte mer. jag vet inte vad jag ska ta mig till... detta gör så otroligt ont.
sen jävla ätstörningsskit. blir ändå aldrig smal. jävla mat. fan allt hade varit enklare utan det. och jag orkar inte med män. mår inte bättre med nån, det innebär bara att jag måste visa mig, jag vill inte liksom. ja men tyck att jag är dum i huvudet, äcklig, ful whatever. men ajg är såhär. kommer aldrig må bra. jag hatar att läsa om allas jävla sex överallt. jag hatar min kropp. minns en man som sa "i love your body" en jag hade sex med en gång. kan inte tro på det för fem öre.
