splintered

de senaste dagarna har jag tappat så mkt hår. hälften är borta typ. i duschen kan jag dra av hur mkt som helst.

men vet ni? jag orkar inte ens bry mig. jag vill se ben. revben, höftben, tydliga knäskålar och få ett större mellanrum mellan mina jävla elefantlår. jag orkar inte vara såhär tjock. det är slut på att vara ett äckligt fetto.

undrar hur länge jag kommer leva...

jag kom iväg till gymmet trots allt. fick världens ångestattack och då menar jag verkligen riktig ångest.
jag blir så ledsen på mig själv. var så mkt starkare förut. minns för två år sedan då jag tränade betydligt mer och åt mindre. nu äter jag för mkt. känns alltid som jag äter 1000 ggr mer än alla andra jag känner. jag försöker bli frisk. jag vet att jag ska äta typ dubbelt så mkt egentligen, men något säger mig att det är fel, jag behöver ingen mat. jag är för tjock och jag klarar mig så bra på det jag äter. jag kan ju äta mindre, men samtidigt tvingar jag mig själv äta, för att jag inte orkar bli som förr. värsta dubbelmoralen.

jag stod på crosstrainern i 40 min. sen cyklade jag hem. gick upp för alla trappor i huset o in i lägenheten. varför är jag inte älskad? jag vill ha någon som tycker om mig. men jag skäms över mig själv. jag är tjock och ful. jag vägrar ställa mig på vågen. VÄGRAR.

i morgon ska jag antagligen ut med några vänner. alkohol... då måste man ju hoppa middagen. typ.

sen har jag räknat med morgonpromenad + gym på eftermiddagen.

KILLTHISBODY.

godnatt.

jag sitter här och vill försvinna igen. jag känner mig som ett stort fläskberg och jag tycker bara jag ätit hela dagen... jag skäms något otroligt. jag har inte ens rört på mig. istället för att gå och träna på gymmet, som jag planerat, så åt jag middag istället. jag måste nog gå dit om en timme istället. jag kände mig så trött och orkeslös och hade ingen lust att gymma, det får bli snart. jag måste... åh. orka att tankarna bara blir värre.

kolla liksom:
7.00 - 2 äpplen
11.00 - typ 1-2 dl lättyoghurt
13.30 - 1 burk kikärter och 2 små morötter
16.00 - 1 nektarin och typ 1 dl lättmjölk i chailatten.
18.30 - ångesten som gör att jag vill dö just nu: lite isbergssallad, 1 tomat, typ 5 soltorkade tomater, 70 g mozzarella (130 kalorier typ!!!), 1/3 avokado (typ 100?!), 10 g pesto (60 kcal), lite olivolja (vi säger typ 50 kcal) OCH ETT STORT JÄVLA ÄPPLE (typ 100!) detta innebär att jag ätit minst 1100 kalorier idag och jag har inte ens rört mig.
jag håller på att börja gråta.

måste till gymmet. jag måste.

tack och lov så mår jag bättre idag än igår. har dock bara varit vaken i en timme, men i alla fall. såna kvällar som igår kan man gärna leva utan. tog en promenad istället med min bror och mådde genast bättre.

orkade inte gå någon morgonpromenad innan frukost. ska till gymmet senare i eftermiddag så det får räcka. frukost har jag fått i mig. jag ska öva på att äta BRA. vill svälta mig ibland, men fan vill man inte bli sådär extremt besatt igen. det orkar jag inte. det är ett helvete. och mitt bulimiska beteende ska också försvinna.

jag ska må bra.

vad har jag gjort? ingenting vettigt i alla fall. och jag hatar sådana dagar. jag måste se någon mening i det jag gör. och just nu finns det ingen.

igår spenderade jag tid på gymmet. för det var min "ätardag". blev det. hade tänkt att inte ha någon sån. men alltså jag åt så jävla mkt igår. kan lika gärna skriva det. kan ju inte bli värre än vad det är just nu:

frukost: havregrynsgröt + ett äpple och ett knäckebröd med skinka på
lunch: ja, här spårade det ut totalt! 1 liten bit briost. ingen aning om hur mkt kalorier. typ 8 dinkelkex! 7 kcal i varje. ett knäckebröd med två skivor prästost och ett med skinka. skabb.
sen fika direkt efter: en bit MARABOUTÅRTA!!! säkert 300-400 kalorier i! 5 ballerinakex. SKABB.

sen åt jag middag. fil m. müsli och en sån där rund fralla m. smör och skinka på. jag äter aldrig sådär mkt som igår. jag gymmade: sprang 15 min, crosstrainer 30 min och massa styrkeövningar.

idag då?

gick 1 h 20 min innan frukost. det är allt. gjort typ 50 knäböj. sen ätit massa:
frukost: 1 port havregrynsgröt, ½ grapefrukt, 1 äpple, 1 ägg.
lunch: 1 torskfilé, 1 tsk pesto, 1 tomat, lite broccoli
middag: 1 dl mjölk, ½ kycklingfilé + sallad o lite avokado.

åh. jag ska nog gå ut och gå. varför är jag så ful och fet? i morgon = GYM.

jag fick inte känna mig en gnutta mindre fläskig och fet. jag är och förblir ett fetto. jag känner mig så jävla jävla tjock och jag har sån ångest. har bara suttit och inte gjort ett skit i två timmar. vet knappt varför jag har ångest, men vill inte göra någonting. bara försvinna.

jag orkar inte. varför kan jag inte bara få vara smal och må bra? vara älskad och glad? jag vill inte leva just nu. i morgon kanske saker och ting känns bättre. men just nu är allt bara så otroligt jävla värdelöst. jag vill fly.

känner fettet som bara väller. låren som trycks mot varandra. dubbelhakan som hänger och armarna som ser ut som två feta äckliga bebisarmar. åh jag vill gråta. varför? är det meningen att jag ska vara såhär fet?

ångestångestångest. vill isolera mig. jag som hade tänkt gå ut och festa. ALDRIG. men sprit kanske skulle hjälpa. fast nej. jag vill inte visa mig. och jag hatar alla äckliga, skabbiga människor som finns runtomkring mig. dö. och jag stör mig på mina föräldrar. på min bästa vän. på min bror. på alla. på allt.

enda räddningen är att bli smal. att bli smalast.

det kan bli livslångt. det kan vara tio år till. det kan vara över i morgon. man väljer själv.

alltså, så enkelt är det ju inte. då hade jag inte suttit såhär idag. men vafan! jag orkar inte resonera så mycket, oftast då allt blir värre...

jag har blivit smalare. eller mindre tjock. absolut inte nått det målet jag förväntat mig. vad beror det på då? jo, p.g.a. att jag automatiskt svälter mig (men jag springer inte runt hungrig, utan håller mig på 600-1200 kcal/dag), sen blir det väl en dag i veckan man hamnar uppemot 2000. rör på mig gör jag varje dag. allt från 1 timme till 5.

vägrar ställa mig på vågen, det skulle totalknäcka mig. kanske att jag väger mig om två eller tre veckor. kanske. dock kunde jag få på mig ett par shorts som var på tok för trånga bara för två veckor sedan. nu satt de åtminstone helt okej. stl S.

och igår när jag var på gymmet så klarade jag av att se mig själv i spegeln utan att bryta ihop. ja, de där äckliga celluliterna var borta på framsidan av låren och låren sitter inte ihop lika mycket. det måste väl vara tecken på att jag är på rätt väg?

idag kände jag verkligen hur mycket bättre jag mår av att äta hälsosam mat och att röra på mig. äter jag t.ex. mjukt bröd på morgonen, då skulle hela dagen vara förstörd. jag skulle sitta med ångest och knappt vilja gå utanför dörren. det jag vet nu i alla fall, det är att jag tänker ALDRIGALDRIGALDRIG hetsäta igen, för jag vägrar utsätta mig själv för den ångesten någonsin. eller, jag borde kalla det tvångsäta. det låter bättre... allt som känns onödigt är typ hets för mig. sen ska jag jobba på att må bra. försöka.

det är nog det jag ska göra. det kommer ta tid. jag börjar nästa måndag. jag är så jävla jävla rädd. ni anar inte. jag kan inte ens beskriva hur jag känner. allt känns förjävligt. varför blev jag såhär? varför kan inte jag bara vara SMAL?!

jag tänkte nog inte så mycket för två år sedan. alltså på konsekvenserna. klart jag inte trodde att detta nästan skulle förstora upp alla mina andra problem, allt annat jag mått så dåligt över. nej. detta skulle väl vara typ räddningen?

jag har inte skapat den här bloggen för att få massor av läsare. egentligen vet jag inte ens varför jag skapade en till blogg. tidigare under året hade jag en annan blogg och innan den, ytterligare en blogg som nog mer var lite pro-ana. jag skapade nog den här bloggen bara för att jag tror att jag aldrig känt mig så här ensam som jag gör just nu. jag behöver skriva av mig.

för två år sedan var det sommar (ja, vad annars?). men för mig var det inte vilken sommar som helst, utan den sommaren som är grunden till att jag ser ut som jag gör idag. att jag mår som jag gör idag.

under hela min uppväxt har jag känt mig ful och tjock. som mindre ville jag alltid slippa vara med om det var simning på idrotten. jag ville helst inte bada i sällskap som innefattade mina vänner. jag ville inte visa upp mig. jag var inte tjock, men lite halvmullig skulle jag vilja påstå, om ens det. bättre blev det inte av att ha en äldre bror som ofta konstaterade att jag var tjock (nog inte menat på ett elakt vis, utan bara syskonbråk).

så om vi hoppar fram tiden från min uppväxt och stryker allt annat den innehöll, alla bra och dåliga saker som format mig, fram till för ca 2 år sedan så var det då jag hade bestämt mig. jag hade fått nog av att gå runt och säga att jag skulle sluta äta godis och sådant, och sen höll det aldrig. jag var på ett besök hos skolsystern som alla var tvungna att göra. där skulle vi väga och mäta oss. 59 kg stod vågen på och jag fick en tankeställare samtidigt som jag blev väldigt ledsen. 59 kg till mina 1,67 cm. pinsamt.

jag bestämde mig därför för att bli nyttig och visa att jag klarade det, en gång för alla! så svårt kunde det väl inte vara? jag satte först som mål att vara nyttig hela sommarlovet. utesluta alla sötsaker osv. i början gick allt väldigt bra. jag tyckte det var roligt och intressant att läsa om kost och hälsa. hämtade tips från tidningar och böcker, även internet. jag ville ju gå ner i vikt så jag blev otroligt intresserad av det där med att leva hälsosamt. första två-tre veckorna "lärde" jag mig äta regelbundet, vilket jag annars inte brydde mig om. jag började också springa ett par gånger i veckan. vågen visade snabbt två-tre kilo viktminskning.

där gick allt snett. jag vet inte hur allt blev som det blev sen. jag blev peppad av att det gav resultat och att det var så enkelt. fortsatte. sprang mer. gick mer. åt mindre. bort med allt fett. begränsade allt. drog ännu mer ner på kaloriintaget. räknade alla kalorier. mätte upp allt. osv. och ja, på köpet fick jag ju ångest hela tiden.

skolstarten kom och det var andra året på gymnasiet. jag var 8 kg lättare och hade aldrig haft så mycket ångest innan i mitt liv. jag hittade jämt på anledningar till att slippa äta, var ständigt trött och irriterad. så gick tiden fram till kanske november. då insåg jag att vågen stod still vad jag än gjorde, jag blev inte smalare och jag blev heller inte tjockare. mens hade jag förresten inte heller. men det var då jag slutade pina mig själv med att gå upp och springa varje morgon. jag minns fortfarande hur otroligt rädd jag var för att vågen skulle visa något annat, jag trodde seriöst att man gick upp allt på en gång. t.ex. om jag åt en chokladkaka skulle jag vara tre kilo tyngre. sen var jag alltid inne på något slags forum och skrev patetiska inlägg, som typ: "hjälp, jag har ätit 100 g cashewnötter! vågen visar typ 1 kg mer idag än igår, kommer jag gå upp ännu mer?" blablabla.

jag åt fortfarande inte normalt under hösten, alltså inte som jag gjorde innan den här hälsohysterin. allt var ju betydligt mindre. ingen lunch. havregrynsgröt till frukost, och ibland normal middag. jag orkade inte träna så mkt under hösten och vintern, så jag gick ju inte ner något heller.

i januari så fick jag nog. jag blev tvingad till att äta större portioner. åt dock regelbundet och bra mat. godis ville jag inte äta. det var för mkt ångest. konstigt nog gick jag ner 3-4 kg och vägde 48 kg istället. det höll fram till mars kanske. sen kom våren och sommaren och jag var tillbaka på ca 52 kg. det var så hela sommaren och jag började bli lite bättre. men jag tränade rätt mycket och jag var ständigt orolig för kalorier. ångest fick jag ju också.

när hösten kom spårade det ut. jag tyckte jag var ASFET och jag vägde 52 kg. jag skämdes. sen en dag visade vågen 54 och jag grät för jag kände mig så tjock. jag var dum i huvudet och började fasta några dagar, sen ledde det till att jag åt massor och så utvecklades mitt tvångsätande beteende. hösten gick jag upp och ner. pendlade mellan 53-56  kg och hatade min kropp hela tiden. jag svälte mig ofta under veckorna, eller jag klassade det som att äta normalt (en kost på ca 600-1000 kalorier). det slutade alltid med att jag hetsåt var sjunde dag. ofta skolkade jag från skolan för att jag mådde så dåligt.

våren 2009 var här. detta skulle bli mitt bra år. jag skulle ta studenten. jag skulle bli snygg och smal. må bra. umgås med vänner. sola och bada och ha kul. jag hade hela livet framför mig. inget blev bättre. det är nu allt är värre än någonsin. det är nu som jag hatar mig själv mer än tidigare.

januari månad var okej. likaså februari. jag hade inget behov av att äta sådär konstigt. jag åt bättre, nyttigt, dock inte så mkt. inga sötsaker och jag gick ner stadigt till 53 och mådde jättebra. då kom en sån där dag som jag tänkte att jag lika gärna kan få äta onyttigt. så jag åt massor, tvångsmässigt. gick upp. slutade äta. började så igen. och fram och tillbaka. 56 vägde jag då. kände mig verkligen som ett fläskberg. jag skolkade ännu mer, ställde in träffar då jag ätit sådär. jag ville isolera mig. jag ville göra allt för att bli smal igen. men samtidigt kände jag mig lika fet då som jag gjorde slutet av sommaren då jag gått ner 8 kg...

nu idag då? jo. om vågen fungerar, så väger jag 63 kg. underbart va? jag har ALDRIG varit såhär tjock i hela mitt liv. och jag har aldrig hatat min kropp så mkt som jag gör idag. jag ser verkligen skillnad på kort nu. mår så otroligt dåligt. de två senaste veckorna har jag faktiskt ätit bra, för lite dock... överätit och spytt två gånger (inte ens ätit för det varit gott, utan för att jag har dessa sjuka tvångstankar och den sjuka ångesten.). jag har samtidigt rört på mig MINST 2 timmar varje dag. inte gått ner ett gram, utan gått upp. så min ämnesomsättning är helt fucked-up.

nu vet jag inte vad jag ska ta mig till? jag kommer ta självmord om jag fortsätter såhär. det går inte ens att beskriva med ord hur dåligt jag mår, p.g.a. maten. det är ett hinder i mitt liv. jag vet inte vad jag ska göra. jag får ångest bara av ordet mat. helt jävla sjukt. och jag har hela tiden lust att  svälta mig, samtidigt som jag vet att det är fel...

vilket sjukt liv och vilken sjuk värld vi lever i...